Power ladies

I förrgår bjussade jag Camillon på överraskningsaktivitet. Vi gick och såg Vit, rik, fri på Stockholms Stadsteater, med en alldeles sparkling Ann Petrén i huvudroll och champagnedräkt. Hon stod under en timma och funderade kring makt och frihet, och försvarade Klytaimnestra, som enligt grekisk mytologi mördade sin make, kung Agamemnon. Kastade lavandeldartpilar på marken, gormade att det bästa våldet är det rena våldet, det utan empati, eftertanke, bara köra på som en våldsångvält. Det var roligt, och alldeles alldeles strålande.

Och appropå coola kvinnor så såg jag The Tempest igår med Helen Mirren i huvudrollen. Satan, vad ball hon är. Borde se Arthur med, med Mirren som Russell Brands butler!? Måste vara bra.

Läs Mer

Hett tips: Satumaa på Konstfack

Världens bästa sambo (eller ”kombo”, eller ”hon jag delar lägenhet med”) hade vernissage i fredags. Då öppnade Satumaa på Konstfack, and we all saw that it was very very good. Bege er dit snarast och se tre filmer om nationstillhörighet och skapandet av en nationell identitet, med fokus på Finland.

Finland är ett tvåspråkigt land. Sannfinländarna (Finlands version av Sverigedemokraterna) gick enormt mycket framåt i det senaste finska valet, och en av deras hjärtefrågor är att få bort ”tvångssvenskan”. En komplicerad fråga eftersom det även finns finnar som enbart talar svenska… Satumaa undersöker historien bakom Finland nationella identitetsidé, och berättar även om Camillas personliga historia som svensktalande finne. Hör ni, hör ni att ni måste se det här!?!

Och här, lite bakom-kulisserna-grejer bara för er bloggläsare: Building the black box!

Hon är så jävla jävla bra, hon jag bor med. Jag lyckas alltid bo med såna bra och fina människor! (Ja, det där var en vink till dig, Simon.)

Läs Mer

Revolutionskonst

Här är en sak jag funderat mycket på hemma i sjukstugan, och som jag och vännerna pratade en del om i fredags: kan konst vara revolutionär så länge den springer institutionernas ärenden?

Jag ströläser en bok just nu som heter Descent to revolution, framtagen av Bureau for Open Culture. När boken talar om ekonomin i samband med utställningen som boken tagits fram till, hänger allt fortfarande på intsitutionernas godkännande. Vill en ha pengar måste en fortfarande acceptera att konstvärlden har ett gäng regler för vad konst är, hur den ska nå ut. Men det är inte vad revolution är i mitt huvud. Hur kan en kalla sin konst för revolutionär om den inte faktiskt utgår ifrån någonting helt annat, något som går stick i stäv mot rådande idéer?

Det är som när en diskuterar outsiderkonst – hur det blir ”konst” först när någon inifrån konstvärlden kommit och sagt ”Jo, det här är konst.” Godkänt konsten.

Så vad var den innan då?

Läs Mer

Fredagen

Jag, Fanny och Anton såg Patrick Wolf på Debaser Medis i fredags. Han var precis så förhäxande och dramatisk som jag förväntade mig, gled in på scenen i lång svart cape och sjöng så det brummade i hela huvudet. Hans röst, hans röst!

Jag är inte superförtjust i hur glättig senaste skivan är. Det fanns alltid ett mörker i Patrick Wolfs musik som jag inte hittar på Lupercalia, och som jag saknar. Visst, han levererar några riktigt dansanta hits, som House, men The Magic Postition från 2007 står fortfarande ohotad som hans popsingel-opus (jävlar vad det dansades när han körde den, och han gjorde det med en fågel på axeln! SnyggPatrick!).

Hursom, under konserten smälte det gamla och det nya ihop alldeles finfint. Man fick dansa sig svettig och gunga sig lugn. Några favoriter? Time of my life var alldeles strålande framförd, så även The Libertine. Och hur han presenterade Bermondsey Street: ”Swedish people are sooo… sexy. Had I been single! Well, this song is about free love anyway.” Och 80-talsviben han fick till med saxofonen då!

Sen åkte Fanny och Anton hem, jag mötte upp Peppe och Camilla och vi for till Theo som hade binary birthday, dansade, drack vin, lekte Jag har aldrig… Träffade en bekant från back-in-the-days, som var rolig att stöta på lite oväntat. Typiskt bra kväll helt enkelt! Lätt värt en lördag sängliggandes!

Läs Mer

Never gonna break, never gonna break

En av dom där omöjliga grejerna som på något sjukt sätt lyckas hända mig då och då: samma dag som Bon Iver ska spela på Annexet i Stockholm, säljer en arbetskamrat en överbliven biljett till mig för ett högst överkomligt pris (när jag kollade på nätet låg andrahandsbiljetterna på tusenlappen).

Så trött och sliten efter lång arbetsdag, kommer jag ändå iväg till Globenområdet och får njuta av en fantastisk show av Justin Vernon och hans åtta medmusiker. Det är en alldeles magisk stämning i publiken, 20-någonting-mannen bakom mig börjar storgråta två låtar in i gemet och han slutar inte, resten av konserten hör jag honom snyfta bakom mig. Mannen snett framför mig gungar nästan våldsamt fram och tillbaka, och när Vernon tar i extra, som i Holocene (”And at once I knew / I was not magnificent”) så liksom skakar han – hela axelpartiet rör sig i pulserande ryckningar. Det är helt fascinerande.

Det är inte vad jag förväntat mig, det är mer ös och kräm och patos. Alla låtar, som på skiva vart ödmjuka och subtila, får ta mera plats på scenen, får explodera. Jag nästan headbangar till Blood Bank.

Åh, och Minnesota, WI live kan förövrigt vara det bästa jag sett (/känt i hela kroppen) på flera år, i melankolisk folkrock-väg. Väldigt väldigt snyggt.

Läs Mer