Musikutmaning

Jag vet inte vad ni tycker om hela meme-grejen. Och helt ärligt skiter jag i det, min blogg, mwahaaa. Så nu blir det Musikutmaning! I en månad framöver kommer ni få ett dagligt musiktips (utom dag 2 då), och det är väl najs?

Dag 1 – din favoritlåt
Dag 2 – din hatlåt
Dag 3 – en låt som gör dig glad
Dag 4 – en låt som gör dig ledsen
Dag 5 – en låt som påminner dig om någon
Dag 6 – en låt som påminner dig om ett ställe
Dag 7 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
Dag 8 – en låt som du kan hela texten till
Dag 9 – en låt du kan dansa till
Dag 10 – en låt som får dig att somna
Dag 11 – en låt av ditt favoritband
Dag 12 – en låt av ett band du hatar
Dag 13 – en låt som är guilty pleasure
Dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
Dag 15 – en låt som beskriver dig
Dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
Dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
Dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
Dag 19 – en låt från din favoritplatta
Dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
Dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
Dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
Dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
Dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
Dag 25 – en låt som får dig att skratta
Dag 26 – en låt du kan spela på instrument
Dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
Dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
Dag 29 – en låt från din barndom
Dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

Läs Mer

Och appropå förra inlägget…

…så finns det en fantastisk sydafrikansk konstnär vid namn Candice Breitz, som jag älskar och avgudar! Hon jobbar med fankultur, och just hur kändisar och deras produktion gör avtryck, lämnar spår och lever vidare. Kolla in hennes hemsida där man faktiskt kan se hennes videoverk i sin helhet, om än i taskig upplösning. Hett tips!


Bild av videoverket ‘Working Class Hero’ av Breitz. Ett antal människor har spelats in, en och en, när dom sjunger sig igenom John Lennons hela album ‘Working Class Hero’. Kören projiceras på rad, enormt stort, med dånande ljud och magi uppstår. Jag älskarälskarälskar det här verket, och började böla som ett litet barn när jag såg det på
Louisiana 2008.

Läs Mer

Du är kär i bilden av mig / inte i mig

(Rubrik från Daniel Adams-Rays ‘Voyeuren’, helt på temat.)

En av grejerna jag aldrig riktigt kommit till ro med, är att folk pratar om en. Alltså, jag menar inte att jag på något sätt fått hybris och tror jag är närvarande varje minut av andra människors liv, men man vet ju. Man vet ju att man dyker upp i konversationer som pågår när en själv inte är närvarande. Antagligen ungefär lika ofta som man själv pratar om sina vänner… och det gör man ju hela tiden! Ni med, jag med, alla pratar vi om alla, jämt och ständigt!

I förra veckan drack jag några öl med Jennifer, som i förbifarten nämnde att hon hade hört att jag och en skolkamrat till mig hade haft sex. ”Va?” skrattade jag. ”Det har vi inte.” ”Nähä,” sa hon, ”okej, det var någon som sa det.”

Alltså, skolkamraten ifråga gör bra konst, är söt och trevlig, så jag bryr mig verkligen inte om ryktet i sig. Men det var den där insikten igen – folk pratar om en när man inte är med. Jag tycker det är så… konstigt.

Och om det är konstigt när man är en vanlig svennebananbrud från Nyköping, Sörmland, hur är det då inte att vara kändis? Faktumet att en massa massa människor kan tänka på dig, inte nödvändigtvis har en åsikt om dig men bara att du finns med i deras medvetande, det tycker jag är sjukt fascinerande.

Bilden, den allmänna uppfattningen om en person, byggs inte bara av personen i sig. Den byggs av personens handlingar och uttryckta åsikter, men också i hur dessa handlingar och åsikter återberättas av alla andra. Idén om personen, inte den faktiska personen, är vad väldigt många människor tror är du.

Ja, visst märks det att jag arbetar med autonomi just nu. Har faktiskt ett on-going projekt om just det här också, som ni hemskt gärna får delta i. Läs mer här: People thinking about Christian Bale


Jo, nog är Christian Bale en människa också. Men för oss flesta är han bara en idé om en människa vid namn Christian Bale.

Läs Mer

Jobbmåndag

Jag tycker jag har jobbat på bra idag, och ändå. Ändå har jag inte alls hunnit så mycket som jag skulle önskat.

Nu ska jag ta en paus och en promenad till Karlaplan för att köpa mig en Trisslott. Ni kan ta och titta på det här klippet med fantastiska performancekonstnären Marina Abramović, som pratar om den där fakticiteten jag funderade kring i förförra inlägget.

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=FcyYynulogY[/youtube]

Läs Mer

All your base are belong to us

Syntax Error igår alltså. Jag hade så jävla jävla roligt. Bildbevis? You betcha! (And beware för överanvändning av utropstecken nu…)


Drog på mig Carros
Leeloo-peruk!


Dom delade ut glow sticks! Carro öste på!


Spela SEGA!


Guitar Hero! Bowie, Queen, Smoooke on the waaaterrr…


Öl! Chipmusik! Räddningspatrullenintrot! En massa, massa män! Jag har nog aldrig vart på en klubb som vart så överrepresenterad av män!


OH! MY! GOD!


LOVE FOR THE LOVELESS! (Jag vet att han har en mask på, men visst ser han nöjd ut ändå…?)

Andra höjdpunkter under kvällen innefattade en mycket sensuell katt-och-råtta-lek på dansgolvet med mig och classic emo guy with glasses, 1 – 1 mellan mig och Carro när vi lirade hockeyspel, och fylledravel med classic emo guy from France!

Skojar inte, så sjukt mycket snubbar. Alldeles yr blev jag, så många män med roliga t-shirts, glasögon och trassliga hår. Alldeles yr!

Och HALLÅ, JAG PUSSAR EN STORMTROOPER PÅ BILDEN OVAN!!!!

Läs Mer

In performance veritas

Sitter och läser en intervju med amerikanska konstnären Chris Burden på Magasin 3s hemsida. Ett av dom verk som gjorde Burden känd på 70-talet var när han lät en assistent skjuta honom i armen, som ett performance. Verket hette Shoot och fick en enorm uppmärksamhet, och är än idag ett verk som diskuteras och många har åsikter kring. Jag menar, snubben sköts på eget initiativ. Snacka om att hänge sig åt konsten.

I intervjun säjer Burden: ”People still call me up and are furious about Shoot. I point out to them that they are still talking about it 25 years later, and they are still getting angry, so it must work on some level because, otherwise, why not just dismiss it? They are upset about it in the context of art. Not in the context of the real world, because people are shot every day and then it’s not an issue.”

Jag tycker det är så himla intressant det där, när en handling vi vart med om tusen gånger förr sätts i en konstkontext och blir något helt annat. Kanske är det just därför performance intresserar mig. När vi frivilligt lyfter upp en handling, vad som helst, och säjer ”Kan vi inte ta och titta på det här med andra ögon? Kan vi inte ta och vrida och vända på den här handlingen, och se vad den egentligen består av och betyder för oss?”

Även när en gör performances av mindre drastiska handlingar än att skjuta sig själv, tillexempel att sova, eller att laga mat, kan jag fascineras av människors reaktioner. Det är så tydligt att performance är starkt starkt kopplat till oss, till konstnären och betraktaren och det mötet i nuet. Att göra en teckning och hänga i en ram på en vägg blir plötsligt så väldigt distansierat, det är en fantasi medans ett performance är verkligheten.

Kanske är det därför Fotografiska rockar skiten ur alla andra konstinstitutioner i Stockholm just nu, och därför Moderna bestämt sig för att sätta fokus på fotografi. För att det finns en fakticitet där, det som händer i ett foto har en annan förankring i verklighet än vad en teckning eller målning har. Vår besatthet av ”based on a true story” och önskan om att det vi ser är ”sanning”, hela den lögnen bygger fotografi på och kan leka med (för varje gång vi får reda på hur mycket den där modellen på affischen är Photoshoppad blir vi förbannade, eller hur? Va, ett foto som ska visa sanningen ju, då kan dom ju inte hålla på och göra om! Vi är så jävla lurade…)

Och nästa steg, efter fotografi? Ja, det kan ju bara vara performance, då vi faktiskt får uppleva konstverket i realtid. Utan manus och sufflörer, utan förutbestämda idéer om dramaturgi eller vad en som åskådare kan förvänta sig. Smack mitt i verkligheten. Och visst blir man nervös bara av att tänka på det! ”Va, kan vad som helst hända?”
Ja… precis som i restan av livet.

Men så kommer det där Burden avslutar med: ”They are upset about it in the context of art. Not in the context of the real world, because people are shot every day and then it’s not an issue.” Att faktumet att vi applicerar ordet konst på händelsen gör oss distansierade ifrån det. Som att det egentligen inte händer då, för att det är konst. Jag tycker det är ett konstigt sätt att se på det. Verklighet är verklighet är verklighet. Jag menar, fråga bara läkaren som plockade ut kulan och sydde igen hålet i Burdens arm.

(On a side-note, så ska jag gå på mitt livs första Syntax Error ikväll. Det känns som att hela aftonen kan komma att kännas som ett performance…)


Bilddokumentation av Chris Burdens ”Shoot”, 1971

Läs Mer

Guh vad äckligt!

Torsdag igår, och det innebär såklart en massa vernissager runt om i stan som en känner sig märkligt ”skyldig” att gå på. Tre blev det, Galleri Konstfack (vacker och poetisk naturromantisk installation av Gudmundur Bragason) , Galleri Dobre (socialrealistiska foton av Theo Elias Lundgren) och Milliken (där jag, helt ärligt, vände i dörren för att jag kände mig dålig. Tog ut friskheten i förskott? Ja för fan! Som sig bör!).

Jag och sällskapet snackade såklart en massa om ditten och datten, och halkade vid två tillfällen in på boken Våtmarker av Charlotte Roche. En bok som jag gillar och en i sällskapet inte var lika förtjust i, så den diskuterades. Det var roligt, jag har inte tänkt på den på ett tag, men när jag höll på att läsa den minns jag att jag var alldeles exhalterad och uppe i varv mest hela tiden.

Hela grejen med Våtmarker är att den är äcklig. Den handlar om en tjej som är riktigt riktigt äcklig. Och jag medger att den inte är någon stor läsupplevelse per se – storyn är ganska tunn och karaktärerna rätt så endimensionella. Men jag gillar den verkligen, för den är äcklig, och jag gillar äckelunderhållning (gammalt Jackass-fan, javisst!). Och att det är en tjej som är såhär äcklig är såklart superviktigt. Vi behöver fler äckliga tjejer cirkulerandes i vår poulärkultur. (Och nu menar jag inte Paris-Hilton-visar-sitt-kön-äckliga, utan bara… äckliga.)

Jag minns att jag, när jag var runt 13-14 år och alltså mitt i mitt feministiska uppvaknande, läste en intervju med Håkan Hellström i FRIDA. (Jag har googlat mig blå för att få tag på intervjun och kunna citera korrekt, men tyvärr.) Om jag minns rätt så sa han något i stil med ”Tjejer är så ljuva. Så vackra, skira. Fjärilar och spets och rosa skimmer och så ööömtåliga, dom går liksom sönder i mina händer” bla bla bla. Och minns att jag vart så jävla förbannad! Vad levde han i för twistad verklighet?

Jag är äcklig. Petar mig i näsan, kissar i duschen, struntar i att tvätta håret lite för många dagar i rad, orkar inte boka tvättid samma dag som jag fick mensfläcken på lakanet… Etcetra. Grejen är att jag inte tror jag är mycket äckligare än gemene kvinna! Men det finns ingen gråskala för äckliga kvinnor, ingen spelyta där. Du är antingen Fräsch eller Äcklig, punkt. Fräsch är du om du duschar varje dag, annars borde du… ja, gå och duscha pronto!

Och sexäcklande ska vi inte ens tala om. När jag flyttade ihop med min förra sambo (eller ”kombo” ska man visst kalla det, but I digress…) så hittade vi hans brors gamla spermanäsdukar. Vi skrattade, jag skrek att det var nasty, och sen fortsatte vi bära kartonger liksom. Idén om ”the wank-sock” är något man säjer ”Eww!” om men inte dömer ut någon snubbe för, egentligen. Det är mest roligt. Men fan, jag onanerar väl lika mycket som gemene 23-årige man!? Aldrig hör jag det skämtas om russinfingrar för att man gnuggat lite för länge! Tacka gudarna för Alyson Hannigans klassiker från American Pie: ”And one time at band camp, I stuck a flute in my pussy.” – ett tjejonaniskämt kan jag, wihoo!

Jag önskar tjejer vore öppnare och ärligare om sitt äcklande. Det behöver inte hyllas, vi behöver inte göra tjejversioner av Jackass. Men det måste fan normaliseras, för det är inte bara snubbars rätt att få vara kladdiga, lukta illa och gå med samma underkläder i en vecka. Därför gillar jag Våtmarker. Vi behöver fler äckliga tjejer i vårt kollektiva medvetande. Läs för all del Våtmarker. Läs för all del den här texten också.

(Det här är förövrigt mitt favoritskämt, all times:
– What did the lesbian vampire say to her girlfriend?
– See you next month.
)


Stella McCartney och Kate Moss tallar på en av mina förebilder, Tracy Emin, som råkar vara en typisk ofräsch tjej. Och en grym konstnär. Inte konstigt att jag gillar henne!

Läs Mer

Baka baka fredagskaka!


Kom på att jag såklart ska fira lönefredagen med en kaka! (Våfflor kommer det ändå att bli ikväll.)


First thing’s first – googla recept och göra en Baka-kaka-spellista på Spotify.

Sen, plocka fram:
3 ägg
2 dl strösocker
2 tsk vaniljsocker
2 tsk bakpulver
1 tsk kanel
lite salt
4 bananer
100 g margarin
5 dl vetemjöl
och 1 dl mjölk.


Du kan ställa fram allt såhär. Du kan, men du behöver inte.


Du behöver inte heller ha en skittuff Takashi Murakami-burk att ha socker i, men det bidrar onekligen till ett extra nöjt leende när ingredienserna ska blandas.


Vispa ägg och socker flüffigt. I med vaniljsocker, bakpulver, kanel och salt.


Smält smöret. Mosa bananerna.


I med resten av ingredienserna och rör rör rör, och kasta alla använda grejer på diskberget du låtit växa dom senaste två dagarna.


Och när allt är hopgojsat och tjockt och kletigt…


…kan man låta katten slicka smeten…


…som inte hamnat i formen. Skjuts in i ugnen, som ska vara 175°c varm!


Vänta 45 minuter. Under tiden kan du exempelvis sitta på Facebook, läsa en bok eller göra många armhävningar.


Mein Got, den är klar! Strössla med kärlek…


…och njuuuuut.

Läs Mer