Seg dag, men allt ar okej


Det var livat på izakayan igår.

Mamma var orolig, jag hade bloggat dåligt på sista tiden tyckte hon och undrade om allt var okej. Jadå, allt är okej. Jag har vart pinsamt och oförtjänt bakis idag – igår var det kalas i Nippori med kompisar till Daniel och ett par nya bekantskaper. Väldigt väldigt trevligt! Bildbevis ovan!

Annars tittar jag på Twin Peaks med Daniel, Buffy the Vampire Slayer all by my little self och, när jag känner att ögonen börjar blir fyrkantiga så läser jag i Beginning Postmodernism (som är urbra och fylld med aha-moments. Favoriter hittills: Baudrillards idé om hyperrealitet och Lyotards teorier om petite histoires eller mikronarrativ).

Now you know what’s up!

Läs Mer

Breakfast for kings

Juldagen innebär ju massa supergod julmat som frukost, men eftersom jag firar en ganska okonventionell jul här borta i Japanland så gjorde jag en personlig favorit som Pam i Boston lärde mig och Elonet när vi var där 2006 – ugnsbakad French toast! Sahär va:

French toast in da oven

Du behöver:
* smör
* vitt bröd, typ formfranska, ca 1½ skiva per person
* lika många ägg som personer som ska äta
* kanel och socker
* någon deciliter röd mjölk eller sojamjölk (Daniel är ju laktosintolerant så den som jag gjorde igår till idag var med sojamjölk, det blev jättebra) per två portioner (4 pers lika med 2 dl på en höft, 6 pers lika med 3 dl etc)

Sen gör du såhär:
Smöra en ungnsfast form i bra storlek för att precis få ner brödet. Skär bort mörka kanter på brödet, bred smör på varje skiva och kanela och sockra. Lägg ner i skålen på varandra som en kakbotten med lager över liksom. Vispa upp äggen med mjölk, sockra och kanela. Häll äggsmeten över brödskivorna, in i kylen. Låt brödet suga upp äggsmeten över natten, helst längre än 8 timmar.

Morgonen efter hyvlar du lite smör på toppen av ”kakan”, sen in med den i ugnen ca 30 min på medelvärme, eller helt enkelt tills allt är genomlagat och kakan är fast rakt igenom och gyllenbrun på toppen. Ät, drick lite kaffe, njut av en breakfast for kings!


Godaste frukosten, swear to god!

Läs Mer

Svensk jul i Japan


Risgrynsgröt med mjölk, kanel och socker, kaffe och pepparkakor, den traditionella ananasjuicen.


Janssons frestelsen står i den pyttelilla ugnen.


Rilakkuma-tofflor, julklapp från Daniel! *happy*


Janssons som blev skiiiitgod!!


Och julshow på tv med massa j-popstjärnor. Arashi har redan vart med, och Hey! Say! Jump! och Porno Graffiti och Perfume. Mysigt. Nu sjunger Kana, och jag och Daniel ska gå och köpa den traditionella julölen.

*Nöjdhet*

Det känns faktiskt som jul, trots att jag är i Japan. Jag är lite förvånad, och väldigt glad. God jul på er igen!

Läs Mer

Utställningsljudföroreningar (how’s that for inte särstava?)

Rikard Ekholm skriver i UNT om Turner Prizevinnaren Susan Philipsz ljudverk som ställs ut nu på TATE Britain i London. Han klagar på en av mina personliga pet peeves – dålig curatering vad det gäller ljudet i utställningslokalerna.

Men för den som vill ta del av årets vinnare av det årligen utdelade konstpriset Turner Prize, kan jag lova att en känsla av besvikelse infinner sig. Vinnaren Susan Philipsz har gjort ett ljudverk så delikat att det bokstavligen fördärvas av det som händer i rummet bredvid. Där rullar nämligen en ljudlig och informativ film om de fyra Turnerprisnominerade konstnärerna.

Senast nu när jag var på MOT så fick jag tillfälle att reta mig på dålig planering just vad det gäller ljudet. Jag satt i ett mörklagt rum där en vacker och suggestiv film av Apichatpong Weerasethakul visades, och jag försokte ta in den, jag försökte. Men videoverkets dramatiska soundtrack stördes totalt av Sputniko!s klatchiga elektropoplåtar som hördes i princip lika bra i videorummet jag befann mig i, som i hallen utanför där Sputniko!s verk visades.

Men på riktigt, hur tänker curatorerna? Jag menar, dom måste ju gått igenom dom där lokalerna hundratals gånger under hängningsarbetets gång och hört hur videoverkens ljud clashar. Jag tycker det är så respektlöst, både mot konstnären och mot besökaren som ju betalat för att kunna uppleva vart verk till fullo.

Om hederliga gamla headphones inte är ett alternativ, finns faktiskt både ljuddämpande draperier och enorma ytor att jobba med. TATE Britain är stort. MOT är stort. Jeez. Ingen skulle någonsin hänga en tavla så att en annan tavla täcktes för någon fjärdedel.


Såhär, såhär va!? Som att det skulle vara chill för Jenny Savillemålningen att liksom totalsabba Alice Neels komposition! Jag säjer NEJ! Inte okej!

Läs Mer

Kultserier och crazy skryt

Jag har aldrig sett varken Buffy eller Twin Peaks.

Skratch that – jag hade aldrig sett Buffy eller Twin Peaks. Men nu håller jag på att se dom båda. Bättre sent än aldrig, I suppose?


Buffy the Vampire Slayer-gänget.

Buffy har jag inte riktigt… fattat grejen med än. Jag har precis sett klart säsong ett och har alltså mycket kvar, men hittills känns det som ett vanligt tacky high school-drama, fast med övernaturlig twist. Ofta fruktansvärt dåligt skådespeleri (jag blev förvånad över denna första säsongsavslutning dock, där Sarah Michelle Gellar visade att hon ända inte är helt hopplös), konstant bristande logik vad det gäller handling och jag känner inte för karaktärerna så mycket som jag kunde önska. Jag vet att jag har flera i bekantskapskretsen som älskar Buffy, men jag är inte alls beredd att gå med i klubben. Å andra sidan kanske jag bara är en säsong ifrån medlemskap, vem vet? Självdistansen finns där trots allt, jag ser den och den uppskattas. Det måste bara shapas upp ännu ett snäpp, känner jag. And I have faith. Den beryktade Spike har ju inte ens dykt upp än!


Agent Cooper loves his coffee.

Twin Peaks däremot. Jag älskar’t! Nästa avsnitt är första säsongens sista, och hittills har det vart en ljuvlig resa. Jag är hopplöst forälskad i både Agent Cooper och Donna, jag avgudar egentligen alla karaktärer mer eller mindre, skådespeleriet är flawless (utom möjligen Leo Johnson som inte alls känns så psycho som en uppenbarligen borde uppfatta honom) och jag kan inte sluta fnissa och förundras över faktumet att en av mina bästa vänner ser precis ut som Bobby. Alltså verkligen, skrämmande lik.

En enda scen har jag stört mig på hittills, och det var den där herrgänget med Sheriff Truman i spetsen berättade om The Bookhouse Boys, the secret society. Ja alltså just det, dom berättade om The Bookhouse Boys. Inget hade blivit hintat eller planterat, plötsligt fanns hemliga klubben bara där. Då vart jag lite irriterad.

Jag tänkte ”Gud, det här är precis som såna dära brudiga brudar som på fyllan ska berätta hur gaaalna dom är, hur spontana och liksom helt crazy dom är.”

”Alltså jag bara liksom varnar dig, för jag är helt crazy!!”

Och så sitter man där och ba tänker ”Jaha? Jag har nämligen inte fått en enda ledtråd om det i ditt beteende, utan det är bara du själv som hävdat detta. Ska jag vara helt ärlig så verkar du vara totalt o-crazy, totalt safe och om du menar att du någon gång då och då målar neonrosa nagellack så är jag ledsen, men det krävs mer än så för att vara helt crazy i min bok.”

Så tänkte jag, men iallafall så fanns tydligen den här hemliga klubben, trots att Lynch inte hade planterat något om den tidigare och så tänkte jag ”Men gud Caro, skit samma, det är ju bara en serie.”
Så skulle jag dock aldrig tänka om crazy. Det är faktiskt inte bara ett adjektiv, det är fan en livsstil.

Läs Mer

Tänkte #prataomdet

De%20f%C3%A5r%20oss%20att%20prata%20om%20sexuella%20%C3%B6vergrepp

Det är lite läskigt, det här. Men jag håller ju med, vi måste prata om det.

En gång släpade jag med en kille hem från krogen. Jag kände mig sårad och ensam och jag trodde att ett one night stand var svaret. När vi väl kommit hem till mig började han tjafsa om kondomen. Jag sa att utan kondom blir det inget, men bara faktumet att han inte ville skydda sig gjorde mig så fruktansvärt avtänd att när han väl stack in den (jadå, gummiklädd) var jag någon annanstans i huvudet. Jag insåg att jag inte var intresserad av det här längre. Ville inte avbryta såklart – det var ju jag som släpat hem honom, det var jag som tagit initiativet, nu fick jag ju stå mitt kast och ligga med honom trots att jag inte ville längre.

Grejen var att det började göra ont efter ett tag – han var ganska stor och jag var inte kåt – och som sagt hade jag inte världens bästa kväll till att börja med, och allt blev bara för mycket. Så jag började storgråta. Han slutade, förvirrad frågade han om jag var okej, jag sa ”Nej” och ”Förlat” och ”Du måste gå hem nu” och han tog på sig kläderna och jag snyftade och han kramade mig och fick mitt nummer och gick.

Efteråt låg jag i fosterställning i min säng och grät och tänkte ”Vilken tur att han slutade när jag sa nej, så jag inte blev våldtagen.”

Jag måste bli bättre på att prata om det. Ögonöppnaren och något av det konstigaste jag vart med om när det kommer till sex, var den gången en kille berättade att han två nätter tidigare egentligen inte ville men gjorde det ända, för min skull. Jag har nog aldrig känt mig så smutsig, så… usel. För jag borde ju ha fattat, eller hur?

Dom gånger jag har haft sex men egentligen inte vart särskilt sugen, har jag alltid tänkt ”Du borde ju fatta. Du borde ju fatta att jag inte vill, och acceptera och respektera det och ba lämna mig ifred just nu.”

Men nu var det alltså jag som inte hade fattat. Jag hade gått upp så i min egen lust att jag inte märkte att han inte var lika into it som jag, utan bara ville att vi skulle bli klara någon gång.

Fy fan. Aldrig vill jag känna så igen. Och jag visste inte vad jag skulle säja. Jag sa ”Förlåt”. Jag sa ”Om vi någonsin hamnar i den situationen igen – jag vill, du vill inte – sa måste du säja till. Jag kommer respektera det, men jag måste bara förstå det först. Att det är så det ligger till. För jag fattade inte.” Men jag förstår att det är att lägga allt ansvar på den andra parten – en själv måste vara lyhörd också. Jag måste vara mer lyhörd.

Jag hatar det, plötsligt var jag en av the bad guys. Aldrig, aldrig vill jag vara en bad guy igen. Så inga mer förhoppningar om att det går att kommunicera via telepati eller feeling. Från och med nu tänker jag prata om det.

Läs Mer