Jag har aldrig sett varken Buffy eller Twin Peaks.
Skratch that – jag hade aldrig sett Buffy eller Twin Peaks. Men nu håller jag på att se dom båda. Bättre sent än aldrig, I suppose?

Buffy the Vampire Slayer-gänget.
Buffy har jag inte riktigt… fattat grejen med än. Jag har precis sett klart säsong ett och har alltså mycket kvar, men hittills känns det som ett vanligt tacky high school-drama, fast med övernaturlig twist. Ofta fruktansvärt dåligt skådespeleri (jag blev förvånad över denna första säsongsavslutning dock, där Sarah Michelle Gellar visade att hon ända inte är helt hopplös), konstant bristande logik vad det gäller handling och jag känner inte för karaktärerna så mycket som jag kunde önska. Jag vet att jag har flera i bekantskapskretsen som älskar Buffy, men jag är inte alls beredd att gå med i klubben. Å andra sidan kanske jag bara är en säsong ifrån medlemskap, vem vet? Självdistansen finns där trots allt, jag ser den och den uppskattas. Det måste bara shapas upp ännu ett snäpp, känner jag. And I have faith. Den beryktade Spike har ju inte ens dykt upp än!

Agent Cooper loves his coffee.
Twin Peaks däremot. Jag älskar’t! Nästa avsnitt är första säsongens sista, och hittills har det vart en ljuvlig resa. Jag är hopplöst forälskad i både Agent Cooper och Donna, jag avgudar egentligen alla karaktärer mer eller mindre, skådespeleriet är flawless (utom möjligen Leo Johnson som inte alls känns så psycho som en uppenbarligen borde uppfatta honom) och jag kan inte sluta fnissa och förundras över faktumet att en av mina bästa vänner ser precis ut som Bobby. Alltså verkligen, skrämmande lik.
En enda scen har jag stört mig på hittills, och det var den där herrgänget med Sheriff Truman i spetsen berättade om The Bookhouse Boys, the secret society. Ja alltså just det, dom berättade om The Bookhouse Boys. Inget hade blivit hintat eller planterat, plötsligt fanns hemliga klubben bara där. Då vart jag lite irriterad.
Jag tänkte ”Gud, det här är precis som såna dära brudiga brudar som på fyllan ska berätta hur gaaalna dom är, hur spontana och liksom helt crazy dom är.”
”Alltså jag bara liksom varnar dig, för jag är helt crazy!!”
Och så sitter man där och ba tänker ”Jaha? Jag har nämligen inte fått en enda ledtråd om det i ditt beteende, utan det är bara du själv som hävdat detta. Ska jag vara helt ärlig så verkar du vara totalt o-crazy, totalt safe och om du menar att du någon gång då och då målar neonrosa nagellack så är jag ledsen, men det krävs mer än så för att vara helt crazy i min bok.”
Så tänkte jag, men iallafall så fanns tydligen den här hemliga klubben, trots att Lynch inte hade planterat något om den tidigare och så tänkte jag ”Men gud Caro, skit samma, det är ju bara en serie.”
Så skulle jag dock aldrig tänka om crazy. Det är faktiskt inte bara ett adjektiv, det är fan en livsstil.
Läs Mer