Happy gaijin

Igår träffade jag min professor lite snabbt, Takuro Osaka, eller Osaka-sensei som jag ska kalla honom. Han håller på med ljusinstallationer som man kan kika närmre på här.

I eftermiddag är det dags att snacka ordentligt med Osaka-sensei för första gången. Som Exchange Research Student, vilket är min officiella utbytestitel, måste man lämna in en plan över sin Research Topic senast den 22 september, och jag vet inte alls vad min topic ska vara…

Jag vill ju mest leka runt i ateljén och turista. Jag förstår såklart att jag måste kunna presentera någon slags konstnärlig idé över varför jag valt just Japan och att jag måste ha ett syfte med det här utbytet men… räcker det inte med att jag blir så otroligt inspirerad av landet?

Innan jag åkte presenterade jag idén om att jag ville utveckla mina performance via japanska influenser. Nu känns det snarare som att jag vill bygga installationer. Och göra interaktiva projekt i samarbete med andra studenter. Och jag vet, det ena behöver inte utesluta det andra, men när en ska skriva ihop en Research Topic måste en ändå kunna visa på någon slags röd tråd.

Jag ska fundera vidare på det här under promenaden strax. Jag ska gå till ISC (the International Student Center) och signa upp mig på japanskakurs för nybörjare. Det ska bli väldigt roligt! Inte att skriva på ansökan per se, men att lära sig japanska! Saikouuu!


Såhär vill jag glida runt! Duane Hansons ”Tourists”, mixed media-skulptur från 1988.

Läs Mer

God natt!

Det är så himla svårt att tänka sig att ni går runt där hemma och dricker eftermiddagskaffe nu, när en annan har haft en heldag plus -natt. Jag tänkte sussa nu. Men först – festbilder!


Japanska arty boyz, plus den supertrevliga fransyskan som jag såklart totalglömt namnet på.


Nats, min favvo. Jag och Peter fick henne att dansa ”Små grodorna” med oss efter två öl. Som midsommarstång använde vi en pinne med två fasttejpade badmintonracketar som ringar. Score!


Hej det var livat på logen!


Mannen i cargoshorts i denna bild heter Yuta, och har lovat att berika min hud med en Ice-climber inom snar framtid (en tatuering jag lovat min gode vän Simon att införskaffa snarast).


Förutom midsommardans, bjöds även Nats upp Peter till japansk sjömannadans. Fantatsiskt! (Ja, det där är alltså en dansmove. Dom liksom svajade fram och tillbaka hukandes… Om jag minns rätt så kallades steget för ”båten”.)

Allt rapporterat nu? Nja, men det är väl en dag imorgon också. Pussgonatt!

Läs Mer

…men ikväll blire Party Orientation!!!1!

Idag har jag äntligen träffat Peter, på det stora gaikokujinmötet som pågått fram tills nyss. Det är många så kallade ”orientations” såhär i början. Idag var det International Student Orientation, imorgon blir det Art and Design Exchange Student Orientation, senare även Library Orientation samt Japanese Class Orientation. Orientations orientations orientations. Och papper att fylla i, såklart. Papper papper papper. Så mycker papper att jag… vill börja vika origami? Nej jag vet inte. Mycket papper iallafall.

Ikväll är det i varje fall Välkomna-svenskar-fest i Art and Design-huset! Jag och Peter ska ses i hans dorm och sedan gemensamt spatsera dit och träffa våra fellow konststuderande. Spännande! Och hej, vin! Long time no see! 😀


En bättre bild på det jag försökte förklara för ett par inlägg sedan – det här är ån som rinner genom hela campus. Ån som har kojifiskar i sig. Och små stenbroar över sig. Men kawaii då!!


Dagens outfit. Bland annat the famous leopardcykelbyxor. Samt min mammas scarf som turban.

Läs Mer

Söndagssysselsättningar

God morgon! Eller, ni där i Svedala kanske precis håller på att gå och lägga er, men här i Japanland är det måndagmorgon och om några timmar ska jag på informationsmöte om hur terminen kommer se ut, hur jag får mitt studentkort och kanske får jag även möta min professor idag, Osaka-sensei?

Söndagen bestod iallafall av frenetiskt tecknande och skrivande. Tecknandet är inför en utställning jag bestämt mig för att ha. Jag vet inte var eller när, men jag vet hur, och jag tänker att om jag har ordentligt med råmaterial så kan jag helt enkelt börja ragga gallerier när jag kommer hem till Sverige igen.


Svartvita teckningar på diverse föremål. Låter sexigt, eller hur? ….BUT IT IS!

Skrivandet är på grund av skrivarkursen på Österlens Folkis som jag läser på distans. JAG VET, jag är den värsta tidsoptimisten i världen, men jag var sugen på att skriva mot uppgifter, såg kursen på nätet och tänkte ”Jaja, det kan väl bli skönt att få sig lagoma doser svenska mitt i all japanska där borta.” Och nu blev det så. Den här veckan är vår uppgift att skriva en text om oss själva, där vi utgår ifrån dom 20 frågor Proust sa kunde användas för att beskriva en människa. Ganska roligt eftersom jag, Peppe och Jesper precis avslutat tredje delen av PPU, där vi vill diskutera just hur omöjligt det är att förklara och kategorisera personligheter. (Mer om senaste utställningen kan du läsa här.)

Sen så såg jag typ halva första säsongen av Arrested Develpoment, men den tänker jag fangirla lite över så den får ett eget inlägg lite senare. (ALLTSÅ MICHAEL CERA ZOMG LILLPLUTTEN! <3) Okej, bort från datorn och in i duschen. Igår såg jag förövrigt ut såhär:
Let’s call it städarchic!

Läs Mer

Grönt och skönt och stort!

By Jove, jag tror jag har vant mig vid värmen! Eller, nästan iallafall. Jag har precis vart ute och utforskat universitetsområdet i över två timmar, och bara en gång stannade jag till och tänkte ”Nej, nu är det för varmt, jag dör, farväl du jordeliv.” Men så hamnade jag i skuggan igen och då var det a-okay!

Galet vackert universitetsområde, det här. Tsukuba Uni består av fem olika områden. Jag bor i det som kallas Ichonoya, det norra området som är gulbrunt på kartan. Min ateljé och verkstäderna ligger i södra delen, den som är röd/lila i mitten på kartan. Jag skulle gissa på att jag kan gå till min ateljé på… ja, en halvtimma kanske. Och det är verkligen grymt fin promenad det. Det är så mycket träd och grönt här, hela området är liksom lummigt och mysigt.


På promenad runt Tsukuba Uni.


Dålig bild inser jag nu, men det jag ville visa var att det rinner en å tvärs igenom centrala universitetsområdet, som dom byggt små broar och hoppa-från-sten-till-sten-gångar över. Hur gulligt som helst!

Hittade bland annat administationshuset, universitetsbiblioteket och universitetets egna Starbucks, samt en liten bokhandel med studentlitteratur. Tyvärr kunde jag inte kika närmare på något eftersom det är lördag, och här tar man tydligen ut ordentlig helg – allt är stängt både lördagar och söndagar.

Stort område iallafall. Stort universitet inser jag. Och apropå stort så tänkte jag visa er vad mer som är stort i Japan…

Jag vet att man inte direkt ser hur stor den där spindeln är but I swear to God, säkert fem centimeter från ena benet till motsatta. Och ni ska bara se trollsländorna!!

Läs Mer

Candice Breitz

Risken finns ju att den här bloggen uppfattas mer som en reseblogg än en konstblogg, iallafall så här i början av min Japanvistelse. Därför tänkte jag motverka detta med att skriva lite om fantastiska Candice Breitz, som faktiskt är Nyköpingsaktuell tack vare Riksutställningars mobila konsthall som ni kan hitta på torget. (Jag behöver inte skriva Stora torget va? Det finns ju egentligen bara ett Nyköpingstorg som omnämns i bestämd form.)

Candice Breitz är videokonstnär, född i Johannesburg 1972. Första gången jag upplevde ett Breitz-verk var en otroligt emotionell upplevelse. Under en skolresa med Örebro Konstskola i… ja, var det Danmark eller Tyskland? Nu har jag helt glömt. Iallafall, vi var på en konsthall och allra längst bort så kunde man gå in i ett enormt mörklagt rum, högt i tak, väldigt ståtligt på nåt sätt.

Längst ena väggen var ett antal ansikten projicerade, och hela rummet fylldes med röster som alla sjöng. Dom sjöng hela John Lennons ”Working class hero” – hela albumet rätt igenom. Dessutom var varje person inspelad var för sig, men tillsammans på det där sättet bildade dom en helt makalös kör.

Jag satte mig på golvet och ja, började grina. Det var så jävla mäktigt. Jag har aldrig sett Breitz ”Her”, som är det som visas på torget nu fram till den 31 augusti, men om den är i närheten så ball som ”Working class hero” var så är ni in for a ride.

Mer om Candice Breitz kan ni hitta här. Och tips, om ni går in på Work, och sen Video så kan ni kolla på olika videoprojekt hon hållt på med. Bland annat ”Working class hero”. Eller en annan personlig favorit – ”Queen”. Kolla in den! Gör det, lova!

Läs Mer

Uppe med kråkan

Att jag vaknade klockan halv fem imorse tänker jag nog skylla på jetlag, plus kråkan som kraxade utanför mitt fönster.

Det är aldrig riktigt tyst i Tsukuba. Typ tio miljoner cikador spelar konstant. Det kan kanske låta romantiskt, but oh no my friend. Det låter ungefär som att någon envisas med att gå runt med en gräsklippare, överallt, hela tiden.

Igår var en fruktansvärt intensiv dag, så idag tänkte jag nog mest strosa runt. Ta det piano. Gå till universitetets huvudbyggnad och ta en karta över stan, och lära mig hitta lite. Stanna till på den lilla matbutiken här på campus och köpa lite käk (bara torrvaror såklart, jag har ju inget kylskåp).

…gå till grovsoprummet och se om någon slängt ett kylskåp. Göra detta kylskåp till mitt.


Som utlovat – den fantastiska fläkten!

Läs Mer

Atsui

Jag har en helt fantastisk liten lägenhet mitt på universitetsområdet. Helt ljuvlig är den. Behold!

[youtube]http://www.youtube.com/v/gUpIrfbHPF4[/youtube]

Idag for jag och Miyuki runt som dårar och fixadefixadefixade saker. Jag skrev på en massa papper, köpte en massa grejer, åt några slags friterade bläckfiskbollar med purjolök, rädisekräm och soja till lunch, satt i ett alldeles för långt möte med någon dam som jobbade för mobiloperatören någon bestämt att jag ska ha… Ingen mobil än. Det är okej. Det är bara min första dag i landet och det känns redan som jag fått sjukt mycket gjort. Kollat på mitt nya ateljéutrymme (sweet!), druckit en flaska kallt grönt te från en vending machine… införskaffat en fläkt. Nästan det bästa under hela dagen. Min fläkt, som är stor och rosa och vit och fantastisk.

Ty ni förstår, Tsukuba är varmt, mina vänner. Det råder här en fuktig, klistrig och klibbig värme som får en att vilja krypa in i duschen, slå på kallvattnet och aldrig kräla ut därifrån… Jaja, nu får jag ju visa benen iallafall.

Här kommer litebilder från dagen. Vi börjar med en dagen outfit tror jag bestämt.


Ingången till mitt studenthus!


Miyuki kör sin lilla lilla bil som ser ut som en sockerbit.


Jag och Mjukisen åt frukost i en park där någon gjort en liten installation 😀

Nu vill jag hitta Peter, min klasskamrat som också deltar i utbytet, som borde anlänt by now. Men eftersom vi båda egentligen är mobil- och internetlösa (jag lyckades charma till mig Mjukis inloggningsuppgifter, annars hade jag fortfarande vart okontaktbar) så vet jag inte hur vi ska kunna få tag på varandra. Fortsättning följer…

PS. Jarå, klart ni ska få se fläkten. Snart.

Läs Mer

Okomfortabel i Qatar

1) Det förra inlägget skrevs faktiskt igår. Men jag är ny här och fattade inte att jag bara sparade ett utkast istället för att publicera inlägget. Jaja, nu är det uppe iallafall, och Peppe och Jesper får skina med sin närvaro i min allra första bloggpost här på SN! Whoo, ”Du är alltså en del av bloggosfären nu?” frågade Peppe igår. Ja, jag antar det. Jag antar det. Hoppas ni kommer tycka det är värt att ha mig med.

2) Jag sitter på Doha International Airport i Qatar. Det är sådär. Jag har en femtimmars väntetid på nästa plan, och vill inget hellre än att få sätta mig i en flygstol och sova. Jag törs inte somna här, jag är alldeles för nojig över att missa plan och sånt.

Dagens fail är iallafall detta: imorse när jag valde ut mina flygkläder så var komfortabelt mitt ledord. Ni vet, 24 timmar på resande fot, då är det viktigt att klä sig bekvämt. Så jag körde på linne, hoodie och mina favoritcykelbyxor – leopardmönstrade.

Utan en tanke på mellanlandningen i Doha. Och nu sitter jag här, den enda människan på flygplatsen som blottar sina knän. Alltså verkligen, den enda. Både kvinnor och män skyler sina ben här. Inte jag. Som grädde på moset är mina spiror både lurviga och tatuerade.

Det känns som att mina ben inte fått såhär mycket uppmärksamhet på väldigt länge, och jag är inte ett dugg bekväm med det. Så. Den så väl valda flygklädseln = fail.


Förtappad på en flygplats.

Läs Mer