The Reading Challenge 2018: Mars

I mars har jag lyckats beta av ett helt gäng lite kortare, men icke desto mindre berörande, titlar, samt en 300+ sidors som tagit orimligt lång tid.

 

En bok med fult omslag: ”Det var jag som kom hem till dig” av Nina Hemmingsson

Det här med ”fint” och ”fult” är ju svårt. Jag tyckte i alla fall att omslaget till Hemmingssons diktsamling från 2012 var rörigt och jobbigt och, ja, fult. Gillar ju verkligen hennes seriebildvärld men detta funkade inte riktigt för mig. Dikterna då? Jo, dom var härliga, absurda och flippade, men dom golvade mig inte så som hennes ”enrutingar” brukar göra. Men ändå bra alltså! Detta var min favvo:

 

En bok med en frukt eller grönsak i titeln: ”Kunskapens frukt” av Liv Strömquist

Liiiiiiiv Strömquist, y u so goouuud!?? Jag vet inte vad jag ska skriva om Kunskapens frukt förutom att den är fabulous, även om jag inte fangirlar riiktigt lika mycket som när jag läste Prins Charles känsla (Strömquists bästa alla som inte läst den måste läsa etc). Kunskapens frukt handlar om vaginan, vulvan och mens. Speciellt serien om vulvan är intressant för Strömquist sätter fingret på en hel del grejer som jag inte reflekterat över, eller ens visste. Det här är folkbildning i bästa seriestil, 10/10, would recommend.

 

En bok om döden eller sorg: ”Det här är hjärtat” av Bodil Malmsten

Usch, den här diktsamlingen – om att leva när ens älskade dör – var tung. Malmsten skriver drabbande. Jag får pausa i läsandet ofta och andas. Tänker på Kullan, om hon skulle försvinna. Det är en fruktansvärd tanke. Men människor dör och dom som älskade dom går på något sätt vidare. Så ser det ut, så fungerar det. Malmsten skriver väldigt nära om hur det känns.

 

En bok om feminism: ”Bad feminist” av Roxane Gay

Det var den här jäkeln som tog sån tid. Vilket är märkligt för hon skriver bra, Gay, om ämnen som jag gillar; populärkultur, feminism, självförlåtelse, såna grejer. Bad feminist är en essäsamling uppdelad efter några olika teman som rör sig från amerikansk politik till författarens egna upplevelser. Ofta med en popkulturell brygga där emellan. Typ hur Gays besatthet av bokserien om tvillingarna i Sweet Valley High påverkat hennes förståelse för madonna/hora-komplexet, eller hur serier som Law & Order: SVU höjer vår toleransnivå för sexuellt våld mot kvinnor.

Varför det segat i läsningen tror jag beror på att en måste vara lite på humör, liksom? Ni vet när en scrollar på Facebook och det dyker upp en massa intressanta artiklar i flödet, och en ba ”Ja, jag vill läsa allt detta intressanta men inte just nuu…” – så blev det när jag såg den här boken på sängbordet om kvällarna. Men när den väl lästes var det givande, och ofta utmanande för hon har en del provokativa idéer, Gay. Hon är faktiskt till och från en ganska dålig feminist. Men som hon skriver själv, hellre det än att inte vara någon feminist alls.

 

En bok av en kvinnlig författare som använt sig utav en manlig pseudonym: ”En vinter på Mallorca” av George Sand

Har jag tid att läsa så brukar jag kunna fixa en bok på 150 sidor på tre dagar. En vecka om den är småseg. Den här reseskildringen från 1830-talet av George Sand, vars riktiga namn var Aurore Dudevant, tog mig över två veckor. Varför? För att jag blev tokig på Sand! Maken till gnällig, priviligerad tönt har jag väl aldrig förr följt under en resa till paradiset. Inget på Mallorca, förutom den vackra naturen, kan hon säga nåt gott om. Huset är kallt och dyrt. Husan kan inte bädda ordentligt. Maten är äcklig. Mallorkinerna är apor(!), deras musik är dålig för kastanjetter får Sand ont i huvudet av. Sands älskare at the time (en liten musikalisk doldis vid namn Chopin) blir sjuk och Mallorcas apotek är såklart inget att ha, etc, etc… Jag skumläste bara dom sista 30 sidorna för att jag var så trött på gnället. ”Men åk tillbaka till Frankrike då om det är så jävla hemskt!?!?” Tönt.

 

En bok som du egentligen skulle läst under 2017: ”Snäckorna” av Karin Boye

Hur mycket älskar en Novellix, ey? Och hur mycket älskar en Karin Boye? Ey? Så det här kunde ju bara bli bra. Det visste jag redan förra året när jag köpte Snäckorna. Sen glömde jag den i handskfacket i bilen, och där har den blivit liggandes. Tills nu!

Det tog knappt 10 minuter att läsa ut detta 17-sidorsdrama om en pojke vars mamma dött, och nu håller pappan på att gifta om sig med en kvinna som pojken avskyr. En kan lita på Boye, detta var en öm liten historia om ett barns rädsla och den svårförsåeliga vuxenvärlden. Rekommenderas starkt, speciellt om du är en sån där som inte har tid och ork att läsa – den tog som sagt knappt 10 minuter i anspråk. Novellix är bäst.

 

Hörni! Detta betyder att jag bockat av 11 utav utmaningens 50 punkter. Det är väl bra för att vara tre månader in, va? Såhär ser listan ut nu:

Läs Mer

Falkholts långfinger

Såhär såg min lördagsmorgon ut; en köpp kaffe och nya numret av Konstnären med en jäkligt rörande intervju med Carolina Falkholt. Falkholt minns väl alla Nyköpingsbor bäst från turerna kring den vackra ”grafittan” på Nyköpings högstadium? Hon befinner sig just nu på residency i New York och har gjort en väggmålning tillägnad Donald Trump.

Det här förvånar väl exakt noll och ingen, men asså. Jag älskar Falkholt.

Läs Mer

Konstnärlig folkbildning

Det är alltid trevligt när konstnärer tar sitt sociala ansvar when shit hits the fan, så att säga. I skenet av den senaste tidens avslöjanden om hur miljontals användares Facebookdata använts till lobbyism och riktad opinionsbildning, tryckte brittiska Turner prize-vinnaren Jeremy Deller upp 2500 affischer och delade ut / hängde upp i London med instruktioner på hur en lämnar sajten. Något som inte är så enkelt – tro mig, jag gjorde det 2014 och det var himla knepigt. Och nu är jag tillbaka, så nog är Fejsy bra på att göra sig själv till en oundviklig del av ens liv.

Läs mer [här].

Läs Mer

Hej Malin Westin!

Just nu hänger utställningen Längs vägarna… på Culturum. Det finns något vilt och våldsamt i hur dina bilder letar sig fram ur mishmashet av färger. Motiven är vilsamma men framställningen allt annat än! Hur ser din process ut – hur väljer du motiv och hur låter du målningen växa fram?

– Jag målar på impuls! När jag är ute på bilsemester så stannar jag ofta i en mindre båthamn eller vid ett varv där jag kan sitta ostört på en betongbrygga eller liknande. Det är dock sällan jag målar av det jag ser framför mig, snarare inspireras jag av färger och former. Det brukar börja med att jag häller upp ett gäng färger på min palett och låter handen styra mig… jag känner snabbt i vilken riktning handen vill, i vilket tempo, osv. På det viset får mina målningar växa fram och präglas av det jag behöver bearbeta inom mig.

Foto: Malin Westin.

Brukar du alltid jobba så stort som i Längs vägarna…?

– Jag är uppväxt med att springa fritt i min mormors ateljé, som är etablerad konstnär sedan 20-årsåldern. Vi har målat en del ihop under åren, rest iväg för att måla utomlands, bl.a. Hennes djärva penseldrag och ibland stora format har präglat mitt sätt att måla. Det jag har fått med mig är dels att ta mitt uttryck på allvar och dels att våga måla på impuls. Det är inte alltid jag har tid och fokus att måla stort, men oftast rullar jag ut mer och mer duk när jag sitter utomhus i en inspirerande miljö. Just därför skär jag sällan upp måttet på duken först, utan tar med en 10-metersrulle och låter impulsen avgöra formatet. Signifikativt för mina format är att de nästan är för stora och att de ofta är lite sneda o ojämnt skurna… det blir liksom bara så, ”ickeperfekta”.

 

 

Tack för pratstunden Malin! Mer om Westins konstnärliga verksamhet finnes [här]. Längs vägarna… hänger på Culturum fram till 18 mars, passa på att gå dit och uppleva dom här mäktiga målningarna på plats.

Läs Mer

The Reading Challenge 2018: februari

Ännu en månad av 2018 har kommit och gått, och jag har under februari lyckats klämma två böcker.

En bok baserad på en riktig persons liv: ”Församlingen” av Thomas Olsson

Okej okej, Olsson har själv gått ut och sagt att boken inte är självbiografisk per se, men absolut baserad på egna och gamla församlingskamraters erfarenheter, så jag tycker den får passa in.

Thomas Olsson, vars tecknarstil vi känner igen från serien Dilbert, berättar en coming-of-age story om en grabb, Tommy, som gillar Public Enemy och växer upp i en i boken icke-namngiven församling som vi skulle kunna kalla Schmehovas schmittnen. Det är intressant att följa Tommys uppväxt, hur han som barn tänker kring församlingens regler och hur dessa tankar transformeras till tonårstrots mot samma regler. Boken ger lite insyn i Schmehovas förtryckande praktiker, men även hur Tommy verkligen känner sig sedd och trygg i församlingen. Stilen är, likt tonen i dialogen, avskalad, enkel och lite barnslig, och det funkar bra. Utan att spoila slutet vill jag tyvärr klaga på att det kom väldigt abrupt, och jag hade uppskattat mer ihopknytande av säckar de sista 10 sidorna. För att sammanfatta, helt okej men mer intressant än bra läsning.

En bok med min favoritfärg i titeln: ”Lila hibiskus” av Chimamanda Ngozi Adichie

Kambili är 15 år och lever i ett hem som styrs med järnhand av djupt katolske och emotionellt rubbade pappa Eugene. Tillsammans med sin bror och sin mor försöker hon att undvika pappans terror, samtidigt som hennes självständiga faster Ifeoma försöker få henne att förstå att världen är större än familjens fängelse i marmor och guld. Vi får följa Kambili när hon sakta men säkert upptäcker sig själv bortom att hon är sin fars dotter, och det är fint.

Det här är en välskriven bok. Adichie skriver smart, och karaktärerna och deras relationer vävs fram väldigt snyggt. Som läsare så förstår jag att pappa Eugene inte är en ond man, utan en trasig sådan som verkligen tror att han gör vad som är bäst för sina barn. Han är hjärntvättad och fast i katolska dogmer, men han älskar sin familj, vilket gör honom till en otroligt sorglig karaktär och ”Lila hibiskus” till en otroligt sorglig bok.

Så, februari bestod utav två böcker som behandlade förtryckande religion, så det känner jag mig mätt på nu. I mars hoppas jag att jag äntligen kan ta mig i kragen och läsa klart Roxane Gays ”Bad feminist” – som ju är bra, hur kommer det sig att jag aldrig lyckas avsluta? – samt får rulla runt i massa goa bokreafynd!

Läs Mer

Tips: Konsthistorier på SVT Play

Jag och Kullan har plöjt Konsthistorier och det borde du också göra – hela serien finns på SVT Play. Konceptet är att en samtidskonstnär får bekanta sig närmre med en äldre konstnärs verksamhet, med någon slags gemensam tematik eller ingång. T ex på tema ”Textil” så är Linnéa Sjöberg samtidskonstnären, hon sitter i Berlin och väver VHS-bandmattor på sin svarta vävstol, och juxtaposeras mot Hannah Ryggen, autodidakt textilkonstnär aktiv från 1920- till 50-talet som gjorde ganska makalösa bildvävar med politiska antifascistiska budskap.

Still ur säsong 2 avsnitt 6: Hannah Ryggen väver.

Väldigt inspirerande, kul att få updates på vad en del gamla skolkamrater håller på med, och ba generellt en väldigt bra inkörsport till att nörda ner sig både i samtida konst, och i svenska klassiker som Siri Derkert och Hilma af Klint. Varje avsnitt innehåller även ett litet collage av samtidskonst som ytterligare behandlar avsnittets tema, som jag tyckte var väldigt spännande – mycket från förra årets Venedigbiennal bland annat.

Still från säsong 1 avsnitt 4: Siri Derkerts blästerteckningar i Östermalmstorgs tunnelbanestation.

Tipsade bästisen om serien och hon hälsar att avsnitten med fördel kan ses under tiden att en äter lunch. Själv tyckte jag den passade perfekt att klämma intensivt under en dag/helg (det finns bara 6 stycken halvtimmeslånga avsnitt á 2 säsonger).

Slutligen – Sara-Vide Ericson! my fave! är med i säsong 1 avsnitt 3, ”Relationer”, och är sitt vanliga fantastiska jag med fuktiga filtar i övergivna skogsstugor, målerisk genialitet (ledsen att jag använder g-ordet men det är ju genialt), och hunden Larry. Fangirl mode on etc.

Läs Mer

Tips: textil konst på Culturum

Åh, jag blev så glad när jag svängde in på Culturum här om dagen och såg att dom visar en fantastisk textilutställning just nu, betitlad Belägenheter. Eller, helt ärligt, utställningen som sådan är inte fantastisk, för det är inte en bra hängning tyvärr, men verken är i alla fall amazing!

Elisabeth Englund visar broderier i sobra vackra färger i både tyg och tråd, med en bildvärld som rör sig från glömda fotopärmar på mormors vind, till photoshoot med senaste hipsterbandet. Det är smarta materialval och effektiva kompositioner, och den känns så himla tidlös, den här bildsviten, trots att jag får känslan av att den är framvävd (-broderad) ur nostalgi.

Eftersom jag ju började gnälla på hängningen så lär jag väl återkomma dit också – Culturum har verkligen uselt förvaltad utställningsyta. Tyvärr. Den där gången mellan reservationshyllan och tidningsrummet skulle behöva spacklas, målas om, kanske kan en smälla upp lite spottar så det går att ljussätta upphängda verk ordentligt? Lite kapaskiva till titelskyltarna vid verken? Det skulle kunna vara hur fint som helst. Men så ser det inte ut, vilket inte är schysst mot något som ställs ut där, för till och med så vackra, intressanta och välarbetade verk som Englunds kan uppfattas som lite taffliga när dom är fastspikade tvärs över skarvar och gamla skruvhål.

Englunds hemsida hittar ni [här]. Utställningen Belägenheter hänger på Culturum i Nyköping fram till den 25 februari.

Läs Mer

The Reading Challenge 2018: januari

Ohoj fellow booklovers! (Och andra.)

Jag kör ett nytt upplägg på Popsugars Reading Challenge-inläggen i år, och tänker göra månadsvisa uppdateringar. Så, här är januaris läsning!

En bok som också är en pjäs: ”Don Juan” av Molière

Ett ganska träigt sätt att starta bokåret. Inte jättespännande även om grundpremisserna och storyn som sådan är bra. Don Juan är en pilsk relationsfobiker som flyr undan kvinnorna vars hjärtan han krossat, i sällskap med sin sure tjänare. Han har också mördat någon, men det är sekundärt? Han blir också jagad av arga brorsor till en av tjejerna han förfört. Blev lite sugen att starta en webcomic baserad på historien… Don Giovanni är den enda opera jag sett IRL i mitt liv fyi.

Nordic noir: ”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson

Jag har såklart sett filmerna , men hade inte läst böckerna – ett klassiskt misstag. I skallen ser därför Kalle Blomkvist verkligen ut som Michael Nyqvist (vila i frid) och jag hade mycket hellre skapat mig en ”egen” Blomkvist. Förutom den inre castingirritationen så var jag såklart lite spoilad på handlingen och den stora överraskningen i slutet. Det gjorde mig inte supermycket, för jag tror jag hade tyckt lika samma på det stora hela oavsett.

Vilket är att visst, ”Män som hatar kvinnor” är en spännande och väl researchad bok, och Lisbeth Salander är en fucking fabulous karaktär (det är för övrigt Erika Berg också, mycket mer badass än i filmerna!?) men jag stör mig så otroligt mycket på Blomqvist som huvudperson att jag till och från vill kasta boken i väggen. Maken till självgod, besserwissrig, mansplainande, självförhärligande och tröttsam snubbe får en leta efter. Och ändå vill precis varenda kvinna, plus åtminstone en man, i boken ligga med honom!?? Huuuuuuur????? Jag menar whoa Stieg Larsson (vila i frid), self-insert much? Inom fandom kallar vi detta fenomen för Marty Stu, och aldrig har jag väl läst ett tydligare exempel på en Marty Stu än Mikael Blomkvist i ”Män som hatar kvinnor”.

En bok som du fått i present: ”Expeditionen: min kärlekshistoria” av Bea Uusma

Bea Uusmas bok om Andrées polarexpedition fick jag i julklapp av Kullan, och jag pep till utav glädje när jag öppnade inslagspappret. Jag har velat läsa ”Expeditionen” så länge!! Och vilken gåva det var sen – jag sträckläste ut den på en dag. Tog upp den och kunde inte sluta läsa.

Uusma skriver om sin fascination för Andrées polarexpedition parallellt med att berätta om vad som hände då 1897 när Salomon August Andrées luftballong for iväg över Svalbard mot Nordpolen. Det stora mysteriet ligger i hur Andrée och hans två medresenärer dog på den ö där kropparna hittades 30 år efter deras avfärd. Uusma gräver även i yngsta resenären Nils relation med fästmön Anna, och lyckas så göra kärlekshistorien dessa två emellan till en röd tråd genom boken.

Alltså, jag vet inte vad jag ska säga mer förutom att jag tyckte detta var så bra!

Och såhär ser årets lista ut, när januari blir till februari:

Titlar som är utskrivna men inte avkryssade är mina läsplaner för olika punkter.

Läs Mer