Om Death Cab och fangirl feels från tonårstiden

[Inläggsgiffen är alltså karaktären Summer i TV-serien The O.C. som beskriver bandet jag skriver om nedan. It’s funny ‘cause it’s true.]

I stan one band! Nej det är inte sant, jag har tre band som är såna där ”ughhh okej jag lägger mig här på marken och dör av er amazingness och bästhet”. Först har vi Tiger Lou, som jag haft ynnesten att se live många gånger. Sedan är det The Strokes, som jag någonstans gett upp på att få se live ever i mitt liv. Och sist, men absolut inte minst, Death Cab For Cutie, som gjort några Sverigespelningar genom åren men som jag aldrig lyckats vara i landet för/ha pengar till att gå på/haft möjlighet att ta mig till. Tills nu!! Vänner, jag ska äntligen få se Death Cab i februari!!

Dom där tre banden jag nämnde har en sak gemensamt – jag ”upptäckte” dom när jag var runt 15 år. Precis i samma veva som jag började hitta min stil och formulera egna åsikter och såna där saker som en gjorde när en var 15. Jag tror detta faktum bidrar stort till varför just dessa tre band fyller mig med så mycket känslor – dom är så tätt sammankopplade till min tillblivandeprocess till någon slags vuxen. Jag har hittat en massa favvoband efter tonåren också, men inga som har så stadiga grepp runt hjärtat som dom där tre.

John Storey, professor vid University of Sunderlands institution för media- och kulturstudier i Storbritannien, skriver i sin bok ”Cultural Studies and the Study of Popular Culture” från 2003 om relationen mellan ungdomar och ungdomskultur, och hur kulturen inte bara blir underhållning utan identitetsskapande på så vis att uttrycken som kidsen söker sig till på något vis redan speglar aspekter av dom, samtidigt som den ger ett språk för kidsen att använda sig utav i relation till kulturen och sig själva. Det blir alltså mer än musik, det blir ett helt koncept att bolla sin identitet med. För min del var det indie/emosvängen som breddade min värld alltså, jag var en ganska sökande tonåring och när jag fann indie/emocommunityt där runt 2002-2003 blev det lite som att hitta hem. Och då tänker jag såhär: inte konstigt att vissa band, eller TV-serier, eller böcker, eller annan text hänger sig fast, blir något mer än nostalgi eller regular fangirl feels, för när en konsumerade just dessa texter gav dom en ett utvecklat språk en kunde använda sig utav när en formulerade sig kring sig själv och sitt liv. That’s pretty rad.

”[Music culture] mirrors attitudes and sentiments which are already there, and at the same time provides an expressive field and a set of symbols through which these attitudes can be projected…” (Cultural Studies and the Study of Popular Culture, s. 117)

Om ni blir sugna på att lyssna på Death Cab så har jag en välsorterad spellista på Spotify [här], med bara det bästa. Och som förpepp för konserten i februari så delade min svägerska videon nedan, med en konsert i London från häromkvällen bara. Aaah, så mycket Death Cab, good times <3

Läs Mer

The Reading Challenge: Maj

  1. Den uppmärksamme bloggläsaren vet att nej, det blev inget TRC: April-inlägg. Detta eftersom jag inte lyckades läsa ut en enda bok i april. Men detta kompenserades mer än väl för under maj, för det blev…
  2.  …5 böcker utlästa i maj! Vilket betyder att jag bockat för 16 av TRC-listans 50 punkter, nu när vi nått någon slags halvtid.

En bok innehållandes tidsresor: Paper Girls 1 av Brian K Vaughan, utläst 5 maj.

Vaughan har även skrivit Y – the last man, en av dom bättre långkörarserierna från väst, så peppen var närvarande när jag påbörjade Paper girls. Jag blev inte besviken. Supersnyggt tecknat, intressant jobbat med färg, intressanta karaktärer och premisser. Ett gäng bad ass 12-åringar delar ut tidningar tiiidiga morgnar under 80-talet, när något märkligt börjar hända med den sömniga lilla staden där dom bor. Får ni Stranger things-vibbar? Helt accurate. Det här är ganska Stranger things-igt, fast med svincoola pre-teenbrudar istället för nördkillar. It’s fun! Och ser mycket fram emot att läsa del 2.

 

Nästa del utav en bokserie du påbörjat: Magikernas kung av Lev Grossman, utläst 6 maj.

Del ett av den här serien, som bara hette Magikerna, beskrevs för mig som ”Harry Potter för vuxna”, vilket på många sätt är en bra beskrivning. Quentin är en New York-bo som har aspergers och inte riktigt vet vad han vill göra efter studenten. Plötsligt visar det sig att magi finns och han har kommit in på Brakebills, som är som Hogwarts fast universitetsversionen. Där träffar han andra magiker att supa och ligga med, och rätt vad det är så händer det äventyr med.

I denna del två har Quentin examinerats från magihögskolan, blivit kung plus kommit på att han saknar lite äventyr i sin lugna kungliga tillvaro, så han och hans kungliga gäng ger sig ut på utflykt i Magikernauniversums version av landet Narnia. Det händer grejer. Det är okej-spännande. Karaktären Julia är mest intressant och jag önskar att hon kunde fått vara narrator boken igenom. Om ni ändå, efter denna svala recension, känner att yes, denna ska läsas, så vill jag även delge en triggervarning för grov (och onödig) våldtäktsskildring i slutet av boken.

Avslutningsvis; jo det är spännande men att jämföra den med Harry Potter är lite orättvist mot Rowling för hon är betydligt bättre historieberättare än Grossman.

 

En bok som blivit en film du redan sett: The curious case of Benjamin Button av F. Scott Fitzgerald, utläst 8 maj.

Ganska rolig och gullig novell som David Fincher gjorde film av år 2008. Benjamin Button föds som en gammal gubbe, och blir yngre och yngre ju längre han lever. Det här ställer såklart till med problem för honom, speciellt med en far som inte låtsas om att något är ”fel”. På så sätt är historien en intressant kommentar på funktionsvariationer, och hur det som gör oss annorlunda inte kan ignoreras bort.

Ingen storslagen läsupplevelse men väl värd den halvdag det tog att läsa den.

 

En bok med minst två författare: Harry Potter and the cursed child av JK Rowling, Jack Thorne och John Tiffany, utläst 9 maj.

Det bästa jag läst i maj. Eventuellt det bästa jag läst år 2018. Jag vill se pjäsen. Jag kan inte skriva något vettigt om The cursed child för jag fylls av för mycket fangirl feels. SCORPIUS MALFOY, vem ÄR han ens omg, hjärteskrutt!! 

 

En bok om psykisk ohälsa: My lesbian experience with loneliness av Nagata Kabi, utläst 19 maj.

Fick denna i födelsedagspresent, mycket uppskattad! En väldigt trasig queer kvinna gör en slags dagboksmanga om sin ensamhet och olycka. Det är väldigt mörkt, men väldigt ärligt och naket, om psykisk ohälsa och hur en hanterar livet när ingenting är hanterbart. Det här känns som sådan manga som inte ges ut särskilt ofta, och absolut inte med engelsk översättning, så det gläder mig att Kabis serier når den här framgången. Det är välförtjänt.

Läs Mer

Om yaoi och queer representation

Okej, jag har funderingar som har legat och bubblat i mig sen förra helgen, när jag var på Stockholms Internationella Seriefestival. Då lyssnade jag på Fujimoto Yukaris föreläsning The historical evolution of Boys Love manga and its recent spread outside of Japan. Den väckte väldigt mycket tankar.

Yukaris föreläsning lade krutet på historik och inte analys, så för den som har grundkoll på genren kom inga nyheter; gaymanga slog igenom på 70-talet trots att homosexualitet var – och är fortfarande till stor grad – tabu i Japan. Det finns både high-browy intrikata dramatiska kärlekshistorier – ”boys love” – och mer low-brow pornografi – ”yaoi”. I Japan är genren superetablerad och manga om bögar är en mångmiljonsindustri.

Jag är queer och har rört mig i dom queera hörnen av fandom sedan tidigt 2000-tal och har därav ganska bra koll på queer-fandom, även inom manga- och animesvängen. Och det som jag har hört typ sedan jag läste Marita Lindqvists artiklar om yaoi i magazine som Elle och Bon runt 2003 och som frustrerade mig oerhört under Yukaris föreläsning förra helgen – år 2018 – är denna; att vikten läggs vid hur läsarna av boys love-manga och yaoi är heterosexuella kvinnor. Jämt har jag hört det!

Det är som ett mantra nästan, som måste rabblas så fort boys love-manga kommer på tal. ”Det är heterosexuella kvinnor som läser detta.” Och sen långa utläggningar om varför – för att det är tabu och därför mer spännande än heteroromanser, för att det är enklare i patriarkatet att projicera sin ideala romantiska längtan på män än kvinnor, för att om en gillar män så är två roligare än en – etc. Men sen tar det slut där. Och ingen annan publik talas om.

Vad läser då japanska bögar för manga?

Nej, alltså, jag undrar verkligen. För det är ju tydligt att dom inte är boys love-mangans publik, det gör alla väldigt tydligt.

Jag ska berätta en sak. Dom queera män som jag känner som gillar manga? Dom läser också boys love och yaoi. Det är inte bara heterosexuella kvinnor som läser boys love. Shocking, I know. För inom manga- och animesvängen pratas det bara om dom straighta kvinnorna och deras fäbless för killar som gillar killar, och hela den där queera publiken Andrafieras gång på gång. Trots att det är dom som representeras, som ska spela huvudpersonerna i fiktionen!

Jag är trött på att höra vad straighta kvinnor har för relation till queera män och deras kärlekshistorier. Vet ni vad jag vill veta mer om? Jag vill veta vad queera män tycker om sin representation inom boys love och yaoi. Speciellt dom japanska queera männen. För jag gissar på att mangaindustrin tjänar enorma mängder på en publik som dom gång på gång helt valt att ignorera.

Läs Mer

SIS18

Kära bloggy, i helgen åkte jag och lillebror till Stockholm och besökte Stockholms Internationella Seriefestival. Det var najs. Nästa år hoppas jag själv sitta vid ett av borden och kränga zines för Cnäs räkning, men i år fick jag nöja mig med att glida runt och kolla vad andra kreativa själar hade gjort. Det visade sig vara så jäkla mycket bra. Såklart.

På Comics heaven i Gamla stan firades Free Comic Book Day med massa extrapriser och gratistidningar. Dom hade även öppnat portarna till Comics hell, alltså deras källarlager, in genom en lucka och ner för en smal stentrappa i typiskt Gamla stan-manér.

Jag köpte mig inte så mycket, men Paper girls #1 och zinet Galgen bidde det i alla fall.

Vi gick på en föreläsning om japanska BL-serier också, men den ska få ett eget blogginlägg pga väckte så mycket tankar.

Här är min egen an-teckning från dagen:

Läs Mer

The Reading Challenge 2018: Mars

I mars har jag lyckats beta av ett helt gäng lite kortare, men icke desto mindre berörande, titlar, samt en 300+ sidors som tagit orimligt lång tid.

 

En bok med fult omslag: ”Det var jag som kom hem till dig” av Nina Hemmingsson

Det här med ”fint” och ”fult” är ju svårt. Jag tyckte i alla fall att omslaget till Hemmingssons diktsamling från 2012 var rörigt och jobbigt och, ja, fult. Gillar ju verkligen hennes seriebildvärld men detta funkade inte riktigt för mig. Dikterna då? Jo, dom var härliga, absurda och flippade, men dom golvade mig inte så som hennes ”enrutingar” brukar göra. Men ändå bra alltså! Detta var min favvo:

 

En bok med en frukt eller grönsak i titeln: ”Kunskapens frukt” av Liv Strömquist

Liiiiiiiv Strömquist, y u so goouuud!?? Jag vet inte vad jag ska skriva om Kunskapens frukt förutom att den är fabulous, även om jag inte fangirlar riiktigt lika mycket som när jag läste Prins Charles känsla (Strömquists bästa alla som inte läst den måste läsa etc). Kunskapens frukt handlar om vaginan, vulvan och mens. Speciellt serien om vulvan är intressant för Strömquist sätter fingret på en hel del grejer som jag inte reflekterat över, eller ens visste. Det här är folkbildning i bästa seriestil, 10/10, would recommend.

 

En bok om döden eller sorg: ”Det här är hjärtat” av Bodil Malmsten

Usch, den här diktsamlingen – om att leva när ens älskade dör – var tung. Malmsten skriver drabbande. Jag får pausa i läsandet ofta och andas. Tänker på Kullan, om hon skulle försvinna. Det är en fruktansvärd tanke. Men människor dör och dom som älskade dom går på något sätt vidare. Så ser det ut, så fungerar det. Malmsten skriver väldigt nära om hur det känns.

 

En bok om feminism: ”Bad feminist” av Roxane Gay

Det var den här jäkeln som tog sån tid. Vilket är märkligt för hon skriver bra, Gay, om ämnen som jag gillar; populärkultur, feminism, självförlåtelse, såna grejer. Bad feminist är en essäsamling uppdelad efter några olika teman som rör sig från amerikansk politik till författarens egna upplevelser. Ofta med en popkulturell brygga där emellan. Typ hur Gays besatthet av bokserien om tvillingarna i Sweet Valley High påverkat hennes förståelse för madonna/hora-komplexet, eller hur serier som Law & Order: SVU höjer vår toleransnivå för sexuellt våld mot kvinnor.

Varför det segat i läsningen tror jag beror på att en måste vara lite på humör, liksom? Ni vet när en scrollar på Facebook och det dyker upp en massa intressanta artiklar i flödet, och en ba ”Ja, jag vill läsa allt detta intressanta men inte just nuu…” – så blev det när jag såg den här boken på sängbordet om kvällarna. Men när den väl lästes var det givande, och ofta utmanande för hon har en del provokativa idéer, Gay. Hon är faktiskt till och från en ganska dålig feminist. Men som hon skriver själv, hellre det än att inte vara någon feminist alls.

 

En bok av en kvinnlig författare som använt sig utav en manlig pseudonym: ”En vinter på Mallorca” av George Sand

Har jag tid att läsa så brukar jag kunna fixa en bok på 150 sidor på tre dagar. En vecka om den är småseg. Den här reseskildringen från 1830-talet av George Sand, vars riktiga namn var Aurore Dudevant, tog mig över två veckor. Varför? För att jag blev tokig på Sand! Maken till gnällig, priviligerad tönt har jag väl aldrig förr följt under en resa till paradiset. Inget på Mallorca, förutom den vackra naturen, kan hon säga nåt gott om. Huset är kallt och dyrt. Husan kan inte bädda ordentligt. Maten är äcklig. Mallorkinerna är apor(!), deras musik är dålig för kastanjetter får Sand ont i huvudet av. Sands älskare at the time (en liten musikalisk doldis vid namn Chopin) blir sjuk och Mallorcas apotek är såklart inget att ha, etc, etc… Jag skumläste bara dom sista 30 sidorna för att jag var så trött på gnället. ”Men åk tillbaka till Frankrike då om det är så jävla hemskt!?!?” Tönt.

 

En bok som du egentligen skulle läst under 2017: ”Snäckorna” av Karin Boye

Hur mycket älskar en Novellix, ey? Och hur mycket älskar en Karin Boye? Ey? Så det här kunde ju bara bli bra. Det visste jag redan förra året när jag köpte Snäckorna. Sen glömde jag den i handskfacket i bilen, och där har den blivit liggandes. Tills nu!

Det tog knappt 10 minuter att läsa ut detta 17-sidorsdrama om en pojke vars mamma dött, och nu håller pappan på att gifta om sig med en kvinna som pojken avskyr. En kan lita på Boye, detta var en öm liten historia om ett barns rädsla och den svårförsåeliga vuxenvärlden. Rekommenderas starkt, speciellt om du är en sån där som inte har tid och ork att läsa – den tog som sagt knappt 10 minuter i anspråk. Novellix är bäst.

 

Hörni! Detta betyder att jag bockat av 11 utav utmaningens 50 punkter. Det är väl bra för att vara tre månader in, va? Såhär ser listan ut nu:

Läs Mer

Falkholts långfinger

Såhär såg min lördagsmorgon ut; en köpp kaffe och nya numret av Konstnären med en jäkligt rörande intervju med Carolina Falkholt. Falkholt minns väl alla Nyköpingsbor bäst från turerna kring den vackra ”grafittan” på Nyköpings högstadium? Hon befinner sig just nu på residency i New York och har gjort en väggmålning tillägnad Donald Trump.

Det här förvånar väl exakt noll och ingen, men asså. Jag älskar Falkholt.

Läs Mer

Konstnärlig folkbildning

Det är alltid trevligt när konstnärer tar sitt sociala ansvar when shit hits the fan, så att säga. I skenet av den senaste tidens avslöjanden om hur miljontals användares Facebookdata använts till lobbyism och riktad opinionsbildning, tryckte brittiska Turner prize-vinnaren Jeremy Deller upp 2500 affischer och delade ut / hängde upp i London med instruktioner på hur en lämnar sajten. Något som inte är så enkelt – tro mig, jag gjorde det 2014 och det var himla knepigt. Och nu är jag tillbaka, så nog är Fejsy bra på att göra sig själv till en oundviklig del av ens liv.

Läs mer [här].

Läs Mer

Hej Malin Westin!

Just nu hänger utställningen Längs vägarna… på Culturum. Det finns något vilt och våldsamt i hur dina bilder letar sig fram ur mishmashet av färger. Motiven är vilsamma men framställningen allt annat än! Hur ser din process ut – hur väljer du motiv och hur låter du målningen växa fram?

– Jag målar på impuls! När jag är ute på bilsemester så stannar jag ofta i en mindre båthamn eller vid ett varv där jag kan sitta ostört på en betongbrygga eller liknande. Det är dock sällan jag målar av det jag ser framför mig, snarare inspireras jag av färger och former. Det brukar börja med att jag häller upp ett gäng färger på min palett och låter handen styra mig… jag känner snabbt i vilken riktning handen vill, i vilket tempo, osv. På det viset får mina målningar växa fram och präglas av det jag behöver bearbeta inom mig.

Foto: Malin Westin.

Brukar du alltid jobba så stort som i Längs vägarna…?

– Jag är uppväxt med att springa fritt i min mormors ateljé, som är etablerad konstnär sedan 20-årsåldern. Vi har målat en del ihop under åren, rest iväg för att måla utomlands, bl.a. Hennes djärva penseldrag och ibland stora format har präglat mitt sätt att måla. Det jag har fått med mig är dels att ta mitt uttryck på allvar och dels att våga måla på impuls. Det är inte alltid jag har tid och fokus att måla stort, men oftast rullar jag ut mer och mer duk när jag sitter utomhus i en inspirerande miljö. Just därför skär jag sällan upp måttet på duken först, utan tar med en 10-metersrulle och låter impulsen avgöra formatet. Signifikativt för mina format är att de nästan är för stora och att de ofta är lite sneda o ojämnt skurna… det blir liksom bara så, ”ickeperfekta”.

 

 

Tack för pratstunden Malin! Mer om Westins konstnärliga verksamhet finnes [här]. Längs vägarna… hänger på Culturum fram till 18 mars, passa på att gå dit och uppleva dom här mäktiga målningarna på plats.

Läs Mer

The Reading Challenge 2018: februari

Ännu en månad av 2018 har kommit och gått, och jag har under februari lyckats klämma två böcker.

En bok baserad på en riktig persons liv: ”Församlingen” av Thomas Olsson

Okej okej, Olsson har själv gått ut och sagt att boken inte är självbiografisk per se, men absolut baserad på egna och gamla församlingskamraters erfarenheter, så jag tycker den får passa in.

Thomas Olsson, vars tecknarstil vi känner igen från serien Dilbert, berättar en coming-of-age story om en grabb, Tommy, som gillar Public Enemy och växer upp i en i boken icke-namngiven församling som vi skulle kunna kalla Schmehovas schmittnen. Det är intressant att följa Tommys uppväxt, hur han som barn tänker kring församlingens regler och hur dessa tankar transformeras till tonårstrots mot samma regler. Boken ger lite insyn i Schmehovas förtryckande praktiker, men även hur Tommy verkligen känner sig sedd och trygg i församlingen. Stilen är, likt tonen i dialogen, avskalad, enkel och lite barnslig, och det funkar bra. Utan att spoila slutet vill jag tyvärr klaga på att det kom väldigt abrupt, och jag hade uppskattat mer ihopknytande av säckar de sista 10 sidorna. För att sammanfatta, helt okej men mer intressant än bra läsning.

En bok med min favoritfärg i titeln: ”Lila hibiskus” av Chimamanda Ngozi Adichie

Kambili är 15 år och lever i ett hem som styrs med järnhand av djupt katolske och emotionellt rubbade pappa Eugene. Tillsammans med sin bror och sin mor försöker hon att undvika pappans terror, samtidigt som hennes självständiga faster Ifeoma försöker få henne att förstå att världen är större än familjens fängelse i marmor och guld. Vi får följa Kambili när hon sakta men säkert upptäcker sig själv bortom att hon är sin fars dotter, och det är fint.

Det här är en välskriven bok. Adichie skriver smart, och karaktärerna och deras relationer vävs fram väldigt snyggt. Som läsare så förstår jag att pappa Eugene inte är en ond man, utan en trasig sådan som verkligen tror att han gör vad som är bäst för sina barn. Han är hjärntvättad och fast i katolska dogmer, men han älskar sin familj, vilket gör honom till en otroligt sorglig karaktär och ”Lila hibiskus” till en otroligt sorglig bok.

Så, februari bestod utav två böcker som behandlade förtryckande religion, så det känner jag mig mätt på nu. I mars hoppas jag att jag äntligen kan ta mig i kragen och läsa klart Roxane Gays ”Bad feminist” – som ju är bra, hur kommer det sig att jag aldrig lyckas avsluta? – samt får rulla runt i massa goa bokreafynd!

Läs Mer

Tips: Konsthistorier på SVT Play

Jag och Kullan har plöjt Konsthistorier och det borde du också göra – hela serien finns på SVT Play. Konceptet är att en samtidskonstnär får bekanta sig närmre med en äldre konstnärs verksamhet, med någon slags gemensam tematik eller ingång. T ex på tema ”Textil” så är Linnéa Sjöberg samtidskonstnären, hon sitter i Berlin och väver VHS-bandmattor på sin svarta vävstol, och juxtaposeras mot Hannah Ryggen, autodidakt textilkonstnär aktiv från 1920- till 50-talet som gjorde ganska makalösa bildvävar med politiska antifascistiska budskap.

Still ur säsong 2 avsnitt 6: Hannah Ryggen väver.

Väldigt inspirerande, kul att få updates på vad en del gamla skolkamrater håller på med, och ba generellt en väldigt bra inkörsport till att nörda ner sig både i samtida konst, och i svenska klassiker som Siri Derkert och Hilma af Klint. Varje avsnitt innehåller även ett litet collage av samtidskonst som ytterligare behandlar avsnittets tema, som jag tyckte var väldigt spännande – mycket från förra årets Venedigbiennal bland annat.

Still från säsong 1 avsnitt 4: Siri Derkerts blästerteckningar i Östermalmstorgs tunnelbanestation.

Tipsade bästisen om serien och hon hälsar att avsnitten med fördel kan ses under tiden att en äter lunch. Själv tyckte jag den passade perfekt att klämma intensivt under en dag/helg (det finns bara 6 stycken halvtimmeslånga avsnitt á 2 säsonger).

Slutligen – Sara-Vide Ericson! my fave! är med i säsong 1 avsnitt 3, ”Relationer”, och är sitt vanliga fantastiska jag med fuktiga filtar i övergivna skogsstugor, målerisk genialitet (ledsen att jag använder g-ordet men det är ju genialt), och hunden Larry. Fangirl mode on etc.

Läs Mer