The Reading Challenge 2017

Årets nyårslöfte, as per usual, är att beta av Popsugars läsutmaning för året. Så här långt har jag kommit hittills i år:

Snabbomdömen!

Oscar Wildes ”De Profundis” – Vackert språk men babblig på det där sättet som Wilde är babblig.
Jonas Hassen Khemiris ”Allt jag inte minns” – FANTASTISK! Minst tjugo gånger har läst upp stycken för Kullan för att det var så himla bra, minst tio gånger har jag skrattat högt för att det varit så roligt och minst fem gånger har jag varit tvungen att lägga ner den för att det blir för jobbigt och smärtsamt att läsa vidare utan en liten paus.
Loka Kanarps ”Pärlor & patroner” – Seriepresentationer av balla historiska kvinnor. Kul, intressant.
Russell Brands ”Revolution – Superflummigt men mysigt och informativt revolutionsuppviglingsförsök.
Susan Sontags ”Sjukdom som metafor” – Om cancer och tuberkulos och hur människan vill förpacka lidande. Lite träig, helt ärligt.

Läs Mer

Om våren

Då blir det vår igen, det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig att det ska bli.
Jag går upp igen. Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig att man kan.

 

Ja, jag har vart borta ett tag. Försöker att ta mig tillbaka i sakta mak. Så vi hörs snart igen. Puss!

Läs Mer

TRC16: En självhjälpsbok


A self-improvement book

Att överlista Jante – Om konsten att lyfta sig själv och andra, Tomas Gunnarsson, 2012. Utläst 7 november.

Jag vill börja med att säga att alla borde läsa den här boken, för den sätter fingret på en maaaassa grejer som, på riktigt, sabbar mångas livskvalitet och relationer till andra. Dessutom ger den läsaren verktyg att faktiskt ta tag i attityderna och beteendena som bidrar till att vi lättare känner missunnsamhet än gläds med andra, lättare blir irriterade när något oväntat händer än känner nyfikenhet, lättare snackar skit om andra än konfronterar personen med det som stör oss, etc.

Så, då var det sagt. Då vill jag diskutera lite kring publik och målgrupp. Här har nämligen Gunnarsson missat målet helt. För att ha skrivit en bok om hur vi kan öva på att vara mer tillåtande och öppna mot andra, så är han väldigt dålig på att tro sin läsare vara något annat än en vit medelålders cisperson mitt i medelklasskarriären och heteroäktenskapet med 2,5 barn. Detta påverkar inte själva teorin han driver, men det gör att jag inte litar på strategierna han säger kommer fungera, sabbar min läsupplevelse väldigt mycket, och får mig att känna att jag inte är hans målgrupp. Boken är helt enkelt skriven på ett sätt som exkluderar många läsare. Exempel: eftersom Gunnarsson i ett exempel pratar om att läsaren kan gå och sätta sig ”med den enda invandraren på arbetsplatsen” så förutsätter han att läsaren inte själv är invandrad. Och eftersom han skriver att alla har möjligheten att förändra sitt liv genom att exempelvis starta eget, så förutsätter han att alla har kapital nog att kunna ta en sådan ekonomisk risk. Med mera, med mera.

Så här har vi en bok som pratar om något viktigt, och jag känner att jag har haft nytta av att läsa denna bok – jag har lärt mig saker om mig själv och fått insikter om hur jag fungerar i relation med andra – men jag har ändå inte alls haft en positiv läsupplevelse. På grund av att jag inte kände att författaren pratade med just mig, utan med någon annan och jag liksom bara råkade tjuvlyssna. Jag fattar att råden egentligen inte är till mig, men jag kan fortfarande få ut något av att ha överhört samtalet. Förstår ni hur jag menar? Jag tror inte alls att det är medvetet från Gunnarssons håll!

Och det här är varför det är grymt viktigt att, när en ska skicka ut någonting i världen, fundera kring sin publik, sin målgrupp. Vem är det jag vill ska se/läsa/uppleva detta? För det mesta finns en idé om publiken. Kan tänkas att mestadels yngre människor ska läsa en ungdomsroman, så om en drar en referens till 20-talets revykung Ernst Rolf, får en nog räkna med att detta går över huvudet på den tilltänkte läsaren och bidrar till en känsla av ”Äh, jag fattar ju inte referenserna i den här boken, den är nog inte för mig.” Men om ens svar på frågan om tilltänkt målgrupp är så brett som ”vem som helst” så måste en tänka igenom huruvida en har anpassat sin produkt/upplevelse/uppgift etc och dess tillgänglighet efter vem som helst.

Kommer människor i rullstol uppför trappan in till din restaurang? Fixar någon med lässvårigheter att läsa instruktionerna till din maskin? Om du säljer beigea plåster och kallar dom för ”hudfärgade”, är dina plåster då till för människor som har en annan hudfärg än beige? Nog kan restaurangen fortfarande göra svingod mat, instruktionerna vara väldigt noggranna och plåstret stoppa blodet oavsett. Men till för ”vem som helst”…? För den som inte är normativ blir budskapet tydligt: det här är inte till för mig.

 

…och hur ser det ut med den där listan nu då? Jo så här!:
reading-challenge-2016

15/40 möjliga kryss. Eeeh, hade kunnat se bättre ut. Men hade DEFINITIVT kunnat se sämre ut med! 

Läs Mer

TRC16: En uppföljare och dennes föregångare

ska%cc%88rmavbild-2016-11-11-kl-12-32-15
A book and its prequel

Fight club 2 (och Fight club), Chuck Palahniuk, 2016 (och 1996).

När jag precis hade blivit tonåring så såg jag en film som förändrade mig och min syn på världen. Den gick en kväll på en sån där filmkanal, TV 1000 säkert. Pappa låg och slumrade i soffan och sa därför inte åt mig att gå och lägga mig (för det var väldigt sent för en 13-åring) eller sluta titta (för det var för våldsam och blodig underhållning för en 13-åring). Filmen hade kommit ut året innan och fått strålande recensioner, men det visste inte jag, jag hade liksom missat att David Fincher gjort revolutionsaction med Edvard Norton som sömnlös salary-man, Brad Pitt som karismatisk sektledare och Helena Bonham Carter som hypokondrisk småtjuv. Men jävlar, jag föll hårt. Mitt 13-åriga jag hade aldrig innan sett något som så skamlöst ifrågasatte kapitalism, och konsumtionssamhället och människors besatthet av att vara som alla andra. Det här var helt nytt för mig, ”Va, kan man ifrågasätta det här!?” Jag blev helt förhäxad av denna film. Till dags dato måste jag ha sett den minst 50 gånger. Även om jag idag förhåller mig mycket mer kritiskt till machoidealet i filmen, och det problematiska idealiserandet av den starke (grott)mannen och onyanserade bioligistresonemang, så har den en speciell plats i mitt hjärta. Ja, fortfarande.

Men först var det en bok! Den läste jag några år senare, när jag var 17-18 kanske. Den var bra, men inte lika bra som filmen tyckte jag. Däremot fick den mig att läsa andra Palahniukböcker, och han är ju bra. Även om han ofta är duktig på att reproducera sunkiga gamla könsroller, så berättar han väldigt intressanta och spännande historier. Han är en författare som vågar skriva lite konstigt, och det uppskattar jag.

Och nu, många år senare (20 år efter att boken kom ut!) så kommer en uppföljare. I serieform. Som jag fick som samlingsalbum av Kullan (bcuz she fuking rawks).

Själva storyn skulle kunna sammanfattas såhär: en massa år efter Project Mayhem bor Tyler, som numera kallar sig Sebastian, Marla och deras tween-son i en förort och kämpar med sexlivet, barnuppfostran och huslånet typ. Tills Sebastian plötsligt inte kan sova igen, och Mr Durden dyker upp som ett brev på posten. Men inte nog med att han vill ta vid där han senast blev tvungen att lämna revolutionen, det visar sig även att Tyler Durden är väldigt intresserad av att lära Sebastian och Marlas son allt han kan, för att bära fanan vidare där hans farsa fegade ur. Det låter som en ganska basic uppföljar-plot va? Men så kommer vi ihåg att det är Palahniuk som skrivit, och att det därför är målat i svartaste svärta, att alla skratt fastnar i halsen och att du som läsare eller tittare aldrig kan lita på vad du läser.

Fight club 2 är även en otroligt snygg serie, med fantastiska akvarellarbeten blandat med mer ”klassisk” superseriestil, collageteknik och bilder som inte bara illustrerar en historia utan är med och skapar historien. Tecknarna, Cameron Stewart och David Mack, har gjort ett fantastiskt jobb. Men det här är trippat, och det måste en komma ihåg när en jämför Fincher med Palahniuk. Palahniuk är tusen gånger mer skruvad än vad någon Hollywoodstudio skulle tillåta. Dark Horse Comics, däremot, sa ”Kör ba kör!”

Kolla snyyyyygg!
Kolla snyyyyygg!

Läs Mer

TRC16: En bok som garanterat gör dig lycklig

bild-2016-09-23-kl-18-51-2
A book guaranteed to bring you joy

Spider-Man/Deadpool: Isn’t it Bromantic, skriven av Joe Kelly och tecknad av Ed McGuinness mfl, 2016. Utläst den 8 oktober.

Första samlingen av vi-får-se-hur-många nummer med Marvels BÄSTA nya team-up, Spidey och Deadpool, innehåller tidning 1-7, minus specialhistorierna av Duggan och Koblish. Hur bra det är? Det är så bra. Det är SÅ. BRA.

Spidey är inte klockren i början när universumet presenteras – lite för mycket business dude, för lite science nerd – men det lättar snabbt. Deadpool är samma gamla Deadpool (och såhär fin dynamik har jag inte läst sedan han och Hawkeye härjade runt för några år sedan). Det är knasigt, det är snärtigt, det är snyggt och det är väldigt väldigt roligt. Och det var bannemej garanterat att jag skulle känna så, för Spidey och DP är mina favoritsupes, och tillsammans är det bara… amazing.

Äh jag har inga mer ord, det är ba jävligt kul.

Läs Mer

TRC 16: En bok skriven av en kändis

bild-2016-10-10-kl-14-44

A book written by a celebrity

Not that kind of girl, Lena Dunham, 2014. Utläst den 1 oktober.

Girls, Dunhams TV-serie som hon skrev, regisserade och spelade huvudrollen i, hade en ganska briljant första säsong. Jag åt den med sked. Dunham var rolig, skamlös och relaterbar på ett obekvämt men befriande sätt. Hon och dom andra huvudkaraktärerna i serien skavde så mycket, men det var världens göttigaste skav! Säsong två kunde jag tyvärr inte se klart för att det där skavet, i min mening, inte var roligt längre utan bara tragiskt och navelskådande. Kanske handlade min reaktion på säsong två om allt som skrivits om Dunham efter att säsong ett blev en sådan hit, och ni vet ju hur kurvan ser ut – allt som hajpats måste strax slitas i stycken – men jag tror inte det, utan jag tror Girls kom in i mitt liv vid en tid då min feminism och omvärldsförtåelse var i en slags utvecklingsfas. Det var en Caroline som började titta på Girls, och en annan som slutade med det. Den senare har ju alltså även nu läst Dunhams bok. Och anser att den där boken är usel.

Till skillnad från The Geek Feminist Revolution som jag läste precis innan Dunhams Not that kind of girl, där feminism ses som något inkluderande och i första hand en jämlikhetsfråga, inte en ”kvinnofråga”, blir det uppenbart efter bara några sidor att Dunham trots sina ambitioner gärna kastar feminina bögar och transpersoner framför tåget då hon raljerar kring män som bär klänning och gråter. Några kapitel senare skriver hon om sin uppväxt och sina vänner med sådan total oförståelse för klass och socioekonomiska förutsättningar att jag häpnar. Och jag tror det är här jag och Dunham har problem – jag kräver en feminism som är intersektionell. Om feminismen inte är intersektionell är jag inte intresserad.

Intersektionalitet betyder att våra förutsättningar i livet, våra hinder och våra privilegier, samverkar på en massa olika sätt och positionerar oss i olika nivåer av makt beroende på situation. Vi kan inte prata om rasism utan att också prata om klass, och vi kan inte prata om HBTQ-rättigheter utan att också prata om kvinnoförtryck, etc. Allt hänger ihop.

Men den feminism som Dunham utgår ifrån när hon i sin bok skriver om sitt liv so far, sina erfarenheter och sina relationer, handlar bara om den vita medelklasstjejen som vill ligga med snubbar och har en kropp som kodas som ”normal” (om än något fylligare än reklammodellernas). Vilket jag antar inte hade behövt irritera mig, om det inte var så uppenbart att hon med denna bok vill lära läsaren något. Då är det liksom inte så taktiskt att få läsaren att känna sig alienerad från den rörelse du försöker undervisa om och sälja in.

Nej hörni, läs inte den här boken.

Läs Mer

Strålande konst i Umeå

Ja, nu var jag rolig med inläggstiteln! För utställningen Perpetual Uncertainty som hänger på Bildmuseet i Umeå fram till och med 16 april nästa år handlar nämligen om… kärnkraft och radioaktivitet! Och jag tyckte det var en väldigt spännande utställning, både tematiskt, hur verkan talade med rummen och varandra, och i och med att det var många starka verk med.

Min favorit var definitivt Ken + Julia Yonetanis Chrystal Palace: The Great Exhibition of the Works of Industry of all Nuclear Nations från 2013. I ett mörklagt rum hängde 14 stycken kristallkronor med prismor av uranglas, UV-ljussatta så att dom lyste i mörkret. Varje kristallkrona representerade ett land som har kärnkraftverk, och ju mer kärnkraft som landet använder, desto större krona. Storbritanniens och Rysslands var överlägset störst, även om Kanadas och Tjeckiens var rätt stora med. Men Sveriges var inte så mesig heller, även om den inte var i närheten av Finlands storlek (vilket förvånade mig). Minst var Spaniens krona, och Mexikos. Det var svårt att ta bra representativa bilder på detta rum, men museiguiden tipsade mig om att ”nästa rum är spektakulärt” – och det var det verkligen!

yonetani-1
yonetani-2
Museumselfie!

Erich Berger och Mari Keto hade ett verk som tilltalade mig mycket med, där dom skapat smycken utav radioaktiva stenar och till dessa byggt en förvaringslåda som ska grävas upp en gång per generation för att undersöka med medföljande instrument huruvida smyckena fortfarande är farliga eller redo att bäras. Smyckena går alltså i arv, och halveringstidens hysteriskt långa tidsspann får någon slags form i ens huvud via alla dom föräldrar och barn som gräver upp lådan, mäter strålningen, och föräldern som konstaterar att ”Nej, gammelgammelgammelgammelgammelgammelgammelmormors smycken går fortfarande inte att ha på sig. Men kanske kommer dina barn att få bära dom.”

img_3969
Farliga smycken i mitten, halsband, brosch och örhängen om jag minns rätt.

Andra verk som imponerade var bland annat David Mabbs vackra vepor där Mabb blandat William Morris mönster med klassiska politiska motiv, såhär, Kota Takeuchis Finger Pointing Worker på plats i ett havererat Fukushima och Cécil Massarts olika projekt som presenterades.

Alltså kärlek på dig Bildmuseet, du levererar igen!

Läs Mer

TRC 16: En bok publicerad år 2016

bild-2016-10-10-kl-14-43

A book published in 2016

The Geek Feminist Revolution, Kameron Hurley, 2016. Utläst den 27 september.

Jag ligger efter i bokbloggandet, men jag har läst och det tickar på listmässigt! En av dom peppigaste böckerna som betats av sedan sist är denna. The Geek Feminist Revolution en samling essäer och blogginlägg kring feminism, nördkultur och samhällsprogression skrivna med både ömhet och ilska av science fictionförfattaren Hurley.

Hurley ställer många frågor:
* Hur skriver vi mer jämställd fiktion?
* Vilka strategier kan en använda sig av för att orka med misogyna nättrolls blotta existens?
*Vad händer när vi accepterar popkulturens version av historia som sann?
Det som är himla fint med den här boken, är att Hurley faktiskt kommer med hyfsat konkreta svar, det blir liksom inte bara en massa funderingar och teorier (även om dessa kan vara bra med).
*Vi måste skriva karaktärer som avviker från normen, och vi behöver göra det odramatiskt och som faller det sig självklart.
* Håll huvudet kallt och minns att vi är fler än dom, även när dom låter mest.
* Och, vi får exempelvis för oss att kvinnor har varit totalt frånvarande på slagfältet, vilket vi aldrig varit – ”We have always fought”, som bokens sista (och mest gåshudsframkallande) essä heter.

Som queer nörd som avskyr både patriarkatet och kapitalismen finns det mycket att hämta i The Nerd Feminist Revolution, och nästa gång jag är sugen på sci-fi kan jag lätt tänka mig att plocka upp en av Hurleys andra böcker. Om du blir nyfiken på hennes texter och vill ha smakprov så finns inte alla men några stycken länkade här på hennes hemsida.

Läs Mer

TRC16: En bok med blått omslag

Bild 2016-07-29 kl. 11.44A book with a blue cover
Nattflygning, Antoine de Saint-Exupéry, 1931. Utläst den 29 juli.

En nätt liten sak som jag plockade på mig när Stigtomta skolas bibliotek hade kom-och-ta-dag (!!!). Saint- Exupéry skrev kanske som bekant Lille prinsen, som är en utav mina absoluta favoriter när det kommer till barnböcker, så jag var spänd på hur han skrev för en mer vuxen publik.

Nattflygning handlar om tre personer som arbetar med 20-talets transatlantiska postflyg – en pilot, chefen för Buenos Aires flygfält och en inspektör som arbetar på samma plats. När piloten en natt hamnar i storm under sin flygning mot kusten får läsaren följa dessa tre män och hur dom hanterar situationen.

Saint-Exupéry var själv flygare, så på något sätt känns det tryggt att läsa hans redogörelse för hur det gick till i plan och på marken under denna tid. En litar på att boken stämmer, så att säga. Däremot så tycker jag inte att våra tre huvudkaraktärer är särskilt sympatiska, och knappt ens intressanta. Chefen, Rivière, mjuknar jag något för under dom sista tio sidorna, men fram tills dess har hans stolthet och självupptagenhet mest fått mig att vilja läsa ”hans” stycken snabbt så jag kan återvända upp bland molnen, där piloten, Fabien, försöker hålla huvudet kallt när vinden sliter i hans plan. Inte för att Fabien är en superintressant karaktär heller – då vart jag mer nyfiken på hans fru och hur hon hanterar livet hemma medan maken flyger kors och tvärs över havet – men beskrivningarna av utsikten från cockpit är så bra, tycker jag. Det märks att Saint-Exupéry under sina egna flygningar verkligen försökt sätta ord på vad det är han sett. Väldigt målande.

Allt som allt, helt okej, men köttigare karaktärer hade varit välkommet.

Läs Mer